God jul och gott nytt år!

Hallåj!

Vi har förstått att ni har haft det ganska varmt för att vara vinter i Sverige. Jag läste någonstans att det bara skiljer tre grader mellan julvädret och den kallaste sommardagen i juli. Vi har det fortfarande varmt och gott. 

För några helger sedan gjorde vi en utflykt tillsammans med Anna och Andi från Österrike, Danielle från USA och Ilse från Holland. Vi styrde kosan mot Ghanas högsta vattenfall som hittas i Voltaregionen, som ligger norr om Accra.

Vi skulle till Hohoe. Inte till Ho.

Andi är glad över att hitta rätt trotro!

Det var "inga som helst problem" att få in vår ryggsäck.

För att komma till Wli, som byn heter, så krävs det bland annat en sex-timmarsresa med trotros. Ja, vi har ju berättat hur de turerna kan se ut. Vägen var riktigt, riktigt kass större delen av resan. Av någon outgrundlig anledning får jag alltid sitta med tre, fyra personer fler än vad sätena är till för, på min rad. Den här gången, under en helt hysterisk version av Feliz Navidad, trillade en balk i taket ner och landade i huvudet på ett av de fyra barnen jag satt bredvid. En grupp kvinnor längre bak i bussen blev mycket upprörda och menade att chauffören måste köra bättre. Chauffören blev i sin tur så kränkt över påståendet om att hans körkunskaper inte var tillräckliga, att han valde att släppa ratten helt under en stund. Som för att visa att "jaha, då kan jag väl lika gärna strunta i att styra så får vi se vad ni säger!". Hannes och Andi som satt bredvid chauffören längst fram, fick en tydlig och klar bild av varför framsätet i folkmun kallas death seat. Strax innan framkomst fick vi vänta vid floden för att ta oss över med färjan.  Försäljarna sålde här ett något mer lokalt utbud av varor; rökta och plastfolieinlindade räkor och kräftor. Jag hann tänka "Det där är inte precis bussmat!" innan jag vred huvudet till vänster och såg att de fyra barnen bredvid mig (en hade för någon timme sedan fått en bjälke i huvudet) hade ett fullfjädrat kräftkalas. Ett av barnen var helt vit i ansiktet av kräftkött och det låg en klo bak i hennes kjol. Tänk er sketchen i Kvarteret Skatan, när Ulf blivit sugen på nattamat och hans fru vaknar av att han äter kräftor i sängen med kräfthatt och allt.
Alla kom dock fram, om än något mörbultade. Ibland tänker vi att ett njurbälte borde vara en obligatorisk pryl som backpacker. 
Vi bodde på ett väldigt bra och fint hotell med vänlig personal. På kvällen drog en av hotellpersonalen ihop en skara barn i området och hade dans- och sånguppvisning för oss. Cultural show. I slutet blev vi åskådare uppbjudna och skulle turas om att dansa samtliga danser som barnen just genomfört. Det var svårt att avgöra vem som skrattade mest. Vi såg verkligen inte kloka ut haha.

Cultural show i Wli.

Abrunis (vitingar) försöker dansa.

Nästa morgon var det dags att ta sig upp till vattenfallet. Det som låg högst upp var det största. Guiden som beskrev de två olika rutterna sa att den korta vägen var brant och den långa vägen var stegrande. Vi beslutade oss för den långa, mer stegrande vägen. Sedan vandrade guiden Prosper rakt ut i djungeln och det var bara att hänga på. Jag trodde att jag skulle dö. Det var så hysteriskt brant! Och i ett rasande tempo! Prosper såg ut att gå lugnt och sansat men rörde sig i vad som föreföll  vara ljusets hastighet. Jag led. Och mindes plötsligt att jag för bövelen har vandrat i Himalaya. Jag har ju gjort mitt gällande vandring! Men det gick det ju inte att göra något åt där och då.

Plötsligt slutade det vara brant uppåt och stupade istället rakt ner. Det såg helt omöjligt ut. Jag kasade mig fram genom djungeln, mina ben var alldeles för korta för att kunna ta mig ner säkert. Prosper var som en maskin och saktade inte ner nämnvärt. Jag upptäckte mitt i allt att han bara hade en(!) flipflop på sig. Ja, han vandrade i flipflops och nu hade den ena gått sönder. När vi kom fram till vattenfallet var det nästan som slutet i en lycklig film, jag hörde fåglar kvittra och ljuv musik spela. Hannes och jag kastade oss i det iskalla vattnet och rusade bort till vattenfallet. Hur häftigt som helst. Det var svårt att stå upprätt i det tunga nerslaget. 

Prosper och Ilse vid det höga vattenfallet.

Efter att vi badat klart pekade Prosper till höger om vattenfallet. "Där ligger Togo." Så vi hann besöka Togo och stannade typ tre minuter. Det var fint, ganska likt Ghana och fullt med västerlänningar! ;-)

En västerlänning hoppar runt i Togo. 

Nästa dag på vägen hem till Accra åkte vi förbi ett Monkey Sanctuary. Där hängde vi med heliga apor som käkade banan från våra händer. En apa blev lite exalterad och bet mig lite i fingret. Apbett är inte alltid superbra,  speciellt inte i Afrika. Någon mer än jag som såg zombie-filmen Bad taste när de var yngre?! Hursomhelst, ni kan vara lugna, bettet gick inte igenom huden.

Skala banan...

...skala banan...

Den här apan verkar tänka "Skala ba... Vänta! Orkar jag verkligen en banan till?!"

#tarheeeelabananen.

                   "Eh, måste dra. Har tvättid."                  

Den 22:a december firade vi 14,5 år tillsammans. Vi hamnade på en lyxig sushirestaurang som drevs av en mycket pratsam nya-zeeländare. Han bjöd oss på både Bailey's och limoncelli.
                                                 

Så kom då julen. Här firas den den 25:e.
Vi hade gemensamt beslutat att varje nationalitet i voluntärhuset skulle bidra med mat från sitt land. Dagen började med att Hannes lagade risgrynsgröt till hela gänget. Samtliga tyckte det var jättegott och österrikarna blev överlyckliga då det påminde om milchreis. Svenskar, det går liiiika bra att använda vanligt jäkla basmatiris när ni lagar tomtegröt! Big surprise va?!  

Endast Hannes är vaken. Och lagar tomtegröt på basmatiris! 

Julskål!

Jamal var förväntansfull och lite spänd på hur det här skulle smaka. Men blev frälst.  På juldagens morgon och allt!

Under resten av dagen var köket helt ockuperat av en salig blandning maträtter. På bordet samsade till slut: wienerschnitzel och pommes från Österrike, risgrynsgröt, rödbetor med fetaost och grillade grönsaksspett från Sverige, grönsaksplättar från Ungern, gazpacho och fritatta från Spanien, kött från Estland, kalkon och macaroni and cheese från USA, grekisk sallad från Grekland och pannkakor från Holland. Att vi lyckades med konsttycket att skapa dessa rätter var ett litet julmirakel i sig. Spisen, som endast har två fungerande plattor av fyra, blev strömförande när vi slog på ugnen för att laga kalkonen (som köptes in djupfryst samma dag!). Efter att Hannes fått två rejäla ghananska julkyssar av den strängt opålitliga spisjäkeln sattes varningslappar upp. 

Kvällen var mycket trevlig med julklappsutdelning från varsin hemlig tomte. Jag fick en flarra gin producerad på den stora huvudgatan här i Accra, tillsammans med tonicvatten, Ghanansk musik och ett fint tygstycke av colombianskan Angie. Hannes fick en flaska vitt vin av estländska Karima. 

Vänster till höger: Hannes, Butond, Jamal, Danielle, Karima, Andi, Floor, Angie, Lida, Elin, Irene, Proxy, Adama och Ilse.

Hannes skär upp kalkonen. 

Jamal öppnar sin julklapp.

På söndagsmorgonen efter jul och innan nyår följde vi med Steve-O till hans kyrka. Steve-O är en granne som jobbar pa ett hotell en bit ifrån voluntärhuset. 
Han hämtade upp oss klockan 07.00 i sin bil. Efter det plockade vi hans bror Elvis (namnen!). Elvis är doktor i ekonomi och hade precis kommit hem från Afghanistan där han jobbat som lärare via en schweizisk organisation. Vi hade en mycket intressant bilresa fram till kyrkan. Väl framme hördes gospelmusiken ända ut till parkeringen. Kyrkan var gigantisk! Alltså jättejättestor. Kören bestod av över 75 personer (jag tappade räkningen) och vi var säkert över ett tusen personer inne i salen. Allt var vansinnigt välordnat. Guider stod utpositionerade längst med gångarna och vinkade fram besökarna i jämn takt och placerade sedan ut oss på de bästa platserna. Vi fick också ett vitt kuvert i handen för kollekten. De valde att sätta oss rakt framför scenen på andra raden. Allt filmades av ett tiotal kameramänniskor som sände ut live till webben samt till en ghanansk tv-kanal. Av respekt för allt och alla tog vi inga bilder där inne men tydligen går det att hitta oss filmade på kyrkans hemsida. Biskopen som predikade var otroligt duktig och hela gudtjänsten var väldigt interagerande. Bland annat fick vi high fivea (jag ÄLSKAR att high fivea!!) alla omkring oss och utropa "High five for life!". Människor kom under tiden gudtjänsten pågick så det fylldes hela tiden på med folk. Rätt som det var kom en man in klädd som en sagokung. Han såg ut som en jättelång Mike Tyson i ansiktet (minus tatueringen). Hela outfitten var i en och samma blåa färg och han hade sjal och cape. På huvudet satt en röd tygmössa sydd som en kungakrona. Här i Ghana finns det ju ganska mycket kungligt folk men detta var första gången som någon faktisk såg ut som en stereotyp kunglighet. Mannen var otroligt engagerad i biskopens ord, han skrek hela tiden ut upprepningar av det som sades och stod ofta upp och hoppade och hytte med händerna i exstas. Han var mycket glad och under en helt galet lång och intensiv gospel tog han, från sin dräkt, fram en tamburin. Han hade alltså med sig en egen tamburin till gudtjänsten! Musiken var helt otrolig. Människorna här sjunger så fantastiskt bra. De älskar musik och den här kyrkoupplevelsen var som en hel konsert. I slutet var alla euroforiska och kungamannen stod upp och dansade konga med sin fru och höll takten med tamburinen. Innan allt avslutades ville biskopen att alla nya besökare skulle räcka upp handen. Hannes och jag fick därefter (tillsammans med en kameraman) gå längst fram till scenen och tala med biskopen som hälsade oss välkomna och bad en bön för oss. Vi blev sedan upplockade av kyrkopersonal som ledde oss ut ur salen och in på baksidan, in i ett väntande rum. Där bjöds vi på kalla drycker och fick fylla i ett formulär. Innan vi gick gav de oss presenter i form av böcker om kyrkan samt små citatböcker att ha i livet.
Steve-O stod och väntade på oss när vi kom ut. Han var mycket glad och stolt. Förmodligen tar han med voluntärer (nya själar) till kyrkan då och då och gör sig på så vis till ett namn att lita på i kyrkokretsen. 

Steve-O och Elvis framför kyrkan Action Chapel.

På kvällen besökte vi Accra Mall och gick på bio. Vi valde 3D-versionen av nya Star Wars-filmen. När reklamen spelades upp var hela bilden sned så vi fick tilta huvudena för att se, och reklamen var igångsatt från ett vanligt datorskrivbord för man såg hela Windowsmenyn längst ner på skärmen. När filmen väl började var den så otroligt mörk att vi misstänker att vi missade vissa vitala delar av historien just för att vi faktiskt inte såg vad katten det var som hände på duken.
Pa dagarna har vi varit mycket pa New Life och hjalp till. Undervisat barnen och gjort praktiska saker som att mala sängar med mera.
 

Den som ser vad Hannes lär ut, vinner!

Vi hade även avslutning för ett av barnhemmen som Dream Africa Care Foundation har arbetat med. 

Varje barn fick ett personligt brev av DACF.

Vi hade lekar med barnen. En lek som alla gillar är Musical hat (man sitter pa golvet och har en hatt som man masta ta pa sig och sedan skicka vidare, den som har hatten pa sig när musiken tystnar aker ut.

Vissa blev trötta och somnade.

En av tvillingarna pa fyra manader. Jag gillar att vi lyckades synka vara miner för kameran.

Här i Ghana är det en glädje att bara titta på folket, mycket på grund av håret. Det är en sport att ha fräckaste frippan här. Alla är så tjusiga i håret att jag blir glad åt att få sitta längst bak i trotron för då kan jag få titta på alla frisyrer utan att jag verkar creepy! Jag bestämde mig till slut för att testa flätor! Tre jätteglada kvinnor flätade mitt hår i ca sex tinmar! De använde två och ett halvt paket löshör och allt kostade 180 sek!
När de fick veta att jag fyllde år dagen efter tvingade mig att lova att komma tillbaka för att få mina naglar fixade som en födelsedagspresent! 

High maintenance-Malle.

Klart!

Några dagar senare ville även Hannes bli nyårsfin i håret. Jag gav mig på uppdraget och klarade det... nästan! Om jag hade låtit bli Andis sabla trimmer hade allt gått bra. Nu fick nacken städas upp lite hos frisören. Frisören tittade på Mr Bean firar jul och just när frisören satte igång med Hannes hår, gjorde Mr Bean samma sak på tvn.  

Haret pa Hannes var ganska langt.

Malle gjorde vad hon kunde.

Vänligen notera bilden pa tv:n.

Nyarsfin!

Den 29:e december fyllde jag 32 år och blev firad med pompa och ståt. Jag räknade ut att jag under dagen fick lyssna pa olika versioner av födelsedagssanger, hela 13 ganger. Det började med Hannes vackra stämma, fortsatte med folk i huset, Hannah som lagar mat, personal i butiker, barn pa barnhemmet och en galen version av Jamal. Och da har jag inte ens räknat med de fina sangerna jag fick skickade till mig via mail och what´s app. Jag är en riktigt bortskämd människa som är omgiven av fina vänner över hela världen. Tack alla ni! Jamal drog ihop nästan hela voluntärgänget för att äta födelsedagsmiddag på ett äkta turkiskt ställe. Att jag råkade få kött på min pizza, samt att det var en muslimsk och därför alkoholfri restaurang gjorde absolut ingenting. Allt togs igen på karaokebaren Republic där jag fick äran att sjunga hela tre sånger stärkt av annanasdrinkar. Att få avsluta sin  födelsedag på en karaokebar och  sjunga My heart will go on med en prins i Ghana var helt fantastisk!!
 

Födelsedagsmiddag med nästan hela gänget.
  

I samband med nyår åkte nästan hela voluntärgänget till Kokrobite, en by ca 2 timmar utanför Accra. Party party! 
Vi bodde i ett gemensamt hus med takterrass på ett ställe dom heter Big Milly's Backyard. På kvällen åt vi buffé och lyssnade på traditionell musik. Jamal hade massa mat över så han letade upp en pojke som förmodligen arbetade på hotellet och som nog aldrig skulle haft råd att äta där, och gav honom sin mat. Fint. Jamal är prins och har en otroligt rik familj men beter sig som vem som helst, han har gått i fina skolor och är mycket lärd men också vansinnigt medveten om sociala skillnader. När han var mycket ung och var hemma på lov från sin internatskola upptäckte han att, när han själv funderade på vilka länder han skulle studera vidare i, kunde pojkarna i hans ålder i hans by inte ens läsa eller skriva. Det gjorde att han höll i skolaktiviteter för underprivilegerade barn varje gång han kom hem för lov. Hans engagemang gjorde senare att han tillsammans med två till startade Dream Africa som är en non government organisation där voluntärer kan bo och arbeta med att hjälpa barn i Ghana. 

Efter nyårsmiddagen blev det megafest på vår takterass och nyåret skreks in med tomtebloss i handen och efter det ett riktigt nyårsbad i havet med raketer som exploderade över vår huvuden. Härligt att få fira in det nya året med så många fina nyvunna vänner!  

Efterfest pa varan balkong!

Ilse, Hannes, Anna och Jamal.

Strax efter klockan tolv började alla springa runt en eld som brann.

Happy(!) new year!

Vi har även fått ett tillskott i vårt hundstall här i voluntärhuset. Förutom hundarna Peace (som trots namnet typ hugger dig om du rör honom) och Cali(mucho) så huserar nu även en liten liten valp hos oss. Det är oklart vilket namn den ska ha. Den fick först heta Joho, vilket Hannes och jag gillar och fortfarande kallar honom för, men andra vill att den ska heta Avokado/Shark/Kimchi eller Ghandi. Butond tycker att den ska heta Kebab. Kanske relatera han till att de äter  mycket hund i Ghana, speciellt i norra delen. Här i Accra kan man tydligen hitta ställen (ett mycket nära vårt hus) som serverar katt!!!! Kokerskans Hannahs namnförslag var Cali, Peace och My kitchen. Hennes taktik var att det skulle vars lätt att komma ihåg!
Just nu går valpen mest under namnet puppy.