Söder ut till svalare trakter

Flygresan gick visst till Kapstaden i Sydafrika! Vid bytet i Johannesburg hann vi med att äta sushi och dricka finfint vin för första gången på lääänge! Jag (Hannes) råkade dricka fyra glas chardonnay. Väl framme i Kapstaden tog vi in på Cape Finest Guesthouse. A/C, en stor riktig säng med egyptisk bomull (visste inte att det var en grej!) och ett helt och rent badrum! Ghana, med Harmattan och strömavbrott, kändes plötsligt långt bort. En lustig detalj med badrummet var dock att det saknade dörr... och vägg mot resten av rummet! Öppen planlösning så att säga. Det här visade sig sedan vara ett typiskt fenomen i Sydafrika. 

Malle blev sjuk på flyget mellan Nairobi och Kapstaden. Här försöker hon se tapper ut.

Där är sängen (och hela rummet). 
Fotot är taget från badrummet.

Här är badrummet!

Utsikt från Cape Finest i Kapstaden.

Kapstaden och Table Mountains. Kapstaden är en stor stad.

Kapstaden är fantastisk, staden ligger vackert vid havet omgiven av berg. Det är soligt och varmt men med en sval vind från havet som bara är 12-15 grader även på sommaren. Vi ägnade de första fyra dagarna åt att äta oss igenom de bästa sushi- och tapas-restaurangerna. På hotellet tog Pamela, Willie och Peter hand om oss med fin frukost varje morgon och chokladbit på kudden när vi kom hem på kvällen. Vi gick en "pay if you like it"-tur med guide där vi fick höra mer om Kapstadens historia i allmänhet och apartheidtiden i synnerhet. Vi såg kyrkan där Desmond Tutu förde sin del av kampen och stadshusets trappa där Mandela höll sitt första tal efter 27 år i fängelse. Många tänkte sig att apartheidsystemet skulle finnas kvar men i inverterad form, när Mandela så småningom blev president 1994. Att de vita skulle få flytta ut i slummen, i så kallade Townships, och att deras hus och lägenheter skulle tas över av icke-vita. Folk hade redan börjat titta ut var de skulle bo efter revolutionen. De icke-vita skulle få de bra jobben och de vita skulle få smutsjobben. Så blev det inte, Mandela manade till förlåtelse och fred. Här i sydafrika är han inte bara en landsfader utan verkligen en superstjärna.

Ärkebiskopen och nobels fredspristagare Desmond Tutu´s kyrka, där han fortfarande predikar de söndagar hans hälsa tillåter. Desmond är nu 84 år gammal.

Här höll Mandela sitt försts tal som en fri man. 
Tydligen glömde han sina glasögon i tumultet och fick låna sin fru Winnies istället. 
http://www.expressen.se/tv/nyheter/mandelas-forsta-tal-i-frihet/

Det var på den nedre balkongen på Kapstadens stora torg Grande Parade som Nelson Mandela höll sitt första tal i frihet år 1990. Där jag står, stod då 220 000 människor och jublade.

En kväll gick vi på stand-up. Det var en "spännande" mix av sexism och rasism. Vi har gått på stand-up lite överallt i världen och oftast är det ungefär likadant. Eller för att citera Malle: "Alltid samma jävla visa var i världen man åker. Män som dunkar varandra i ryggen och bekräftar varandras skit som är lika förlegad som Hedenhös, så det bara går runt, runt, runt.". Tänk att få gå och lyssna på något som är fyndigt och roligt på riktigt (drömmer)! Vi skrattade en del ändå och det var roligt att se så mycket glada människor på en gång. Kanske mer metahumor än någon annan form av humor... 

Waterfront i Kapstaden utanför matmarknaden.

Så kallad humor i Kapstaden. Tja, det blev inte roligare än så här...

Förutom att kika på Table Mountains, gjorde vi en tur till Robben Island där Mandela satt fängslad. Besöket var en väldigt stark upplevelse. Vi guidades runt av en man vid namn Tom Moses som själv suttit där i tolv år. Historien kom så nära, det var svindlade när vi stod i grustaget där de straffarbetade och han pratade om "we" och "us", och inte "they" och "them". Hur ofta har ni varit på guidade turer och guiden har sagt så, liksom? Det där grustaget var den enda platsen på ön där fångarna kunde prata politik och planera den fortsatta frihetskampen. Det var alldeles för varmt och dammigt för att vakterna skulle orka gå ner i gropen. Fångarna grävde en grotta som användes som toalett men som också blev fångarnas parlament, där de som arbetade i grustaget var representanter för de övriga i fängelset. Vi fick gå in i cellerna och läsa om fången som suttit i just den cellen. Även Mandelas röda hink och cell kunde skådas.

Vackra Table Mountains. Moln = table cloth

En turist tog bilden. Från Robben Island till fastlandet är det 7,5 kilometer.

Tom Moses och Hannes. Tom Moses satt på Robben Island i 12 år. Han bor där frivilligt nu och jobbar som guide.

Grustaget på Robben Island där Mandela tvångsarbetade.

Här är grottan som fångarna gjorde till toalett eftersom de inte fick avvika från sin "arbetsplats". Där inne skapades fångarna sitt egna parlament.

Nelson Mandelas cell på Robben Island.

Hannes och Tom Moses lämnar fängelset.

Och han lämnar med stil.

Kapstaden är full av kontraster, direkt från Robben Island hamnade vi på en gaybar där alla servitörerna endast hade shorts på sig. Och gästerna fick en puss som tack när det gick. 

Vi åkte en snabbtur ut till Godahoppsudden och Cape Point. På vägen såg vi ännu mer kontraster från det rikaste rika till det fattigaste fattiga.
Vädret slår om snabbt och vi såg både sol och blev omsvepta av tät dimma medan vi såg ut över Atlantens och Indiska oceanens möte. Det sägs att Sydafrika har 4 årstider på ett dygn. På halvön ligger också Boulder's beach som är full av afrikanska pingviner. Väldigt lustiga djur. Särskilt synd tyckte vi om de pingvinerna som bytte fjäderdräkt, de fick nämligen inte bada på tre veckor eftersom de saknar skydd mot vattnet under tiden bytet sker. Vi kände med dem där de stod i värmen och tittade antingen avundsjukt mot sina kompisars vattenlek, eller tjurigt inåt en klippa eller sten (där vi stod bakom). Tänk er hundratals buttra pingviner som står blixtstilla och glor på oss människor.

Utsikten på väg mot Godahoppsudden.

På ena sidan ligger Atlanten och på andra Indiska oceanen.

Här är Godahoppsudden!

Åh så glada vi är!

Malle was there!

Det var blåsigt och dimmigt om vartannat på vid fyren vid Cape Point.

Boulder´s Beach vid Simon´s Town. Fullt med Jack ass-pingviner (Afrikansk pingvin).

Vissa såg lite buttra ut på grund av badförbudet.

Helt okej utsikt från bilen.

Efter fyra dagar i storstaden for vi ut på landet, till en vingård utanför Stellenbosch vid namn Hoopenburg. Här tog vi det lugnt vid poolen och på kvällen promenerade vi genom vinodlingarna till restaurangen på granngården.

Hoopenburg vingård utanför Stellenbosch levererade!

I äkta sydafrikansk inredningsstil var badrummet och sovrummet i ett rum. Toalett är bakom tygdraperiet.

På väg till restaurangen gick vi mellan vinrader och olivträd.

Hannes är nöjd. På en talrik lyckades han få till både ribs och en biff. Själv beställde jag en grekisk sallad men kunde inte hitta fetaosten. "Vi har inte lagt på någon fetaost för den är slut".

Här ser Afrika mer ut som sydfrankrike. Och mycket riktigt så finns här en stad som grundades av Hugenotterna som flydde religionsförtrycket i Frankrike under 1700-talet. Staden heter numera Franschhoek och är helt omgiven av vingårdar. Dit åkte vi för att delta i en vinprovning som genomfördes via transport med spårvagn(!). Vi besökte fem fantastiskt vackra gårdar och provade en hel del vin, ibland ihop med choklad. Vi träffade väldigt trevliga människor och det hela slutade med att vi åkte fel, vår guide tappade bort oss och vi fick bli upplockade av chefen och skjutsade på hans flak tillbaka till stan. Det var en riktig vinprovning det! 

Den där Hannes åker spårvagn mellan vingårdarna.

Ut på tur, aldrig sur.

"Är det där ogräs?"

Vin- och chokladprovning pågår. 

Vingården La Brie´s vinkällare.

Innan vi lämnade Hoopenburgs vingård fick vi en guidad tur där vi fick titta på hur de producerade sitt vin.

Mannen på bilden är ansvarig för vinproduktionen på Hoopenburg. Han visade oss runt.

Färdig tunna som inte kommer att tappas upp på en flaska och skickas till Sverige. "Sverige har för krångliga regler kring arbetsrätt och arbetsmiljö".
Åh så stolta vi blev över Sverige!

Sista kvällen på landsbyggden bodde vi inne i Stellenbosch, som visade sig vara en riktig studentstad. Universitetet skulle strax börja och staden var full av föräldrar som lämnade av sina barn på diverse guesthouse, campus och hos släktingar.

Längs sydkusten i Sydafrika finns något som kallas Garden Route, det är en vacker sträcka med små samhällen inklämda mellan havet och bergen. Vi köpte ett hop on/off-busspass och började med att besöka Mossel Bay. Här bodde vi på stranden, 30 meter från vattnet, i en egen tågvagn från 1920, mycket elegant! :-)

Vart alldeles egna tågset precis bredvid havet.

Lite Titanic-känslor infann sig allt.

"Har Herrn pass och visum?"

"Nähä då får du inte komma med!

Nämen hallå där!

Självklart fanns det ett badkar i vårt privata tågvagn (vi är väl inga barbarer!). Vi tittade på " På spåret" under tiden vi badade, på spåret. Sista resan gick till Sydafrika! :)

Vägar möts.

I Mossel Bay åkte vi ut på en "Great White Shark Cage Diving"-expedition. Det här är kanske det häftigaste jag gjort. En stor motorbåt tog oss ut till Seal Island där det bor några hundra sälar. Vithajars favoritmat är just säl. Vi ankrade upp i närheten av ön och haj-guiden började skopa ut en blandning av blod och fiskrens i havet.

Seal Island där sälarna bor.

Jäklar vilket kackel och liv det var där ute. Nu vet vi hur säl luktar!

Tonfiskhövven och lite anjovis. Visst blir en hungrig!

Samtidigt sänkte de ner en bur längs med sidan av båten. Den var tre fjärdedelar under vattnet och med plats för 6 personer. 

Malle ser fram emot att gå ner i buren.

Hajar känner blod på kilometers avstånd och det dröjde inte länge förrän vi såg en svart skugga långsamt glida förbi båten. Malle och jag var mest entusiastiska och klättrade direkt ner i buren med våra cyklop. Guiden slängde ut ett stort tonfiskhuvud i ett rep och lockade hajen närmare buren. Och den kom verkligen nära! Den högg efter tonfiskhuvudet och simmade fram och tillbaka längs med buren. 

Första vithajen på väg för att undersöka betet och buren.

Jag kan lova att man känner sig liten när en vithaj hugger efter betet precis utanför buren.

Det är riktigt kul att dyka med vithajar! Engelsmannen brevid Malle ser ut att tycka det är lite väl spännande.

Hannes öga mot öga med en vithaj!

Totalt mötte vi tre olika vithajshonor och alla tre "undersökte" buren genom att bita och knuffa. En av dem undersökte så kraftig  att nosen fyllde halva buren och Malle var tvungen att trycka sig mot baksidan av buren. Tur att deras mun sitter så långt från nosen! Jag stod vid det tillfället uppe i båten och såg hur hajskuggan kom in där Malle "borde stå". Den körde in så hårt att den fastnade i några sekunder och både Malle och hajen hann ta en ordentlig titt på varandra innan den slet sig loss! 

Jag lyckades filma hajarna och i åtminstone en av filmerna ser ni hur rädd jag blir när den slår i buren. Som sagt, jag tror det var det häftigaste jag gjort. De är inte intresserade av att äta människor, de få olyckor som sker är när vithajarna misstar en människa för en säl och tar ett provbett. Det brukar räcka med en smakbit för att vi ska dö. Guiden berättade att förra året hade en kvinna försökt skära loss sitt ankare som fastnat precis utan sälön, en haj hade bitit av henne benet och hon hade dött innan de lyckats få henne i land. Det är kanske inte det vettigaste att göra bredvid vithajars favoritkäk!
Förutom henne har ingen skadats här och över hela världen är det bara en handfull som attackeras varje år. Vi människor dödar ungefär 100 miljoner hajar varje år. 

Efter Mossel Bay fortsatte vi öster ut. Vi hamnade i Knysna där vi åkte ut med finfin katamaran i solnedgången. Inloppet heter Knysna heads och sägs vara världens farligaste hamninlopp. Det är mycket som är farligt i Sydafrika tydligen. Kapten och hans besättning var dock noga med säkerheten när det beslutades att vi skulle försöka ta oss igenom inloppet. Fantastisk känsla att få segla lite mitt i resan.

Katamaranen.

Glassig i flytväst.

Besättningen funderar på om de vågar ta med oss ut på indiska oceanen.

Knysna heads. Och så Hannes.

Malle trivs på fördäck.

Dagen efter besökte vi ett Township. Townships skapades under apartheidtiden och är ett paralell-samhälle för de icke-vita människor som arbetade för de vita inne i staden. I ett Township finns barer och restauranger, frisersalonger, skolor, medicinmän och kan ha även ha hostels. Förr fick människor som bodde i Townships inte vistas inne i staden utan ett intyg från sin chef. Om de vistades så lite som 15 minuter över tiden som ärendet rimligtvis skulle ta, blev de arresterade. I Townshipsen såldes maten som blivit för gammal för de vita inne i staden. Det sattes alltså i system att endast vita människor fick äta färsk mat. Nu för tiden bor människor kvar i sina Townships, anledningen är att de är stolta över att bo där generation efter generation, men helt ärligt så finns strukturen bakom apartheid kvar i allra högsta grad i Sydafrika. Det är ledsamt och beklämmande att se att den vita gruppen människor, som endast utgör 9 % av den totala befolkningen, är den enda som "syns". Och de är ganska skilda åt. Sydafrika har en av högsta Gini-koefficienterna i välden. (https://en.wikipedia.org/wiki/Gini_coefficient). Med sådan extrem ekonomisk ojämlikhet så behöver inte segregationen lagstadgas fram, den uppstår förstås naturligt.

"High five!" blev mer boxning efter en stund.

Glasstajm.

Utsikt över Concordia, ett av Knysnas township.

Från Knysna forsatte vi med vanlig hederlig lokalbuss till Plettenberg Bay. Halva bussen åt nyinförskaffad mat från KFC och blev mycket involverade i vår resa. Det är alltid mycket, mycket, MYCKET trevligare att resa på det sättet än med bussbolag inriktade bara på oss turister. Väl i Plettenberg Bay bodde vi först på ett katthostel, eller förlåt, ett vanligt hostel fullt med katter. En kröp in genom fönstret på natten och lade sig och sov hos oss. 

Receptionskatten.

Hannes grillar halloumi i äkta Braai-stil. Braai är sydafrikansk grillning.

Vi flyttade oss sedan och hamnade på ett guest house precis framför havet. 
Lite hastigt och lustigt kom vi iväg på en dyktur med start strax bredvid  Beacon Island, ett vansinnigt stort lyxhotell (såg på riktigt ut som en färja). Jag (Malle) har gjort, så vitt jag kan minnas, två dyk med igång från land. Båda gångerna var när jag tog mitt dykcertifikat för 14 år sedan i ett råkallt november i Göteborg. Jag minns hur jäkla tufft det kan vara att få på sig all utrustning samtidigt som vågorna slår på en. Det bästa och smidigast är helt klart att hoppa i från båt. Det jag var med om i Plettenberg Bay var värre än värst. Vågorna var gigantiska och slog omkull mig med full kraft så både Hannes och Stefan (dive mastern) fick hålla i mig. Efter det påbörjades det svåra arbetet med att ta sig ut till revet och alltså inte dras in till stranden. Det var strömt och vågigt och ett riktigt helsicke! Väl under ytan var det ingen skillnad, hela gänget på fem dykare flyttades som kastade vantar minst fem meter i samband med varje stor våg och sedan tillbaka igen. Otroligt svårt att se någonting alls. Så plötsligt vinkar Stefan till oss och där ser vi en stor skugga komma mot oss. I en hundradels sekund trodde jag det var finalen på det eländiga dyket, en haj som kommer bita av mig benet! Men nej, det var en säl. En nyfiken, lekandes säl som simmade runt, bakom, ovan och emellan oss. Den tumlade och krumbuktade och blåste ut luftbubblor formade som tjusiga maneter. Det var ingen tvekan om saken, sälen lekte med oss! När den gick upp för att snabbt hämta luft fick den luftbubblor i pälsen som såg ut som silver på den. Hela dyket stannade upp och det var magiskt att få följa sälen när den simmade mot person efter person, tittade oss rakt i ögonen och försvann ovanför våra huvuden tätt, tätt inpå. Hannes fick en riktigt fin film på den glada sälen. Vårt värsta dyk blev alltså även ett av de bättre! Säl(l)synt kombination va?

Här simmar Malle förbi.

Allt väl, även med nagellacket.

En mycket nyfiken säl.

Säligt säl(l)skap!

Hej hej!

Från Plettenberg Bay tog vi sedan en buss till Port Elizabeth. Nästa dygn skulle innebära tre flygningar varav en på 10,5 timmar. Det ni!