Lion's roar!: Goodbye Ghana!

Helgen efter nyår träffade Hannes och jag Sena och Edem, ett syskonpar som vi började prata med under en trotro-resa. Vi hade tagit en trotro till ett ställe vi inte varit på förut och syskonen såg till att vi kom rätt. Det visade sig att vi bodde mycket nära varandra och de bjöd med oss till deras kyrka morgonen därpå. Deras kyrka var lite annorlunda än den Steve-O hade tagit med oss till. Definitivt lika mycket sång och dans och ståhej som förra gången. Värsta rockkonserten, faktiskt. Musiken i de här kyrkorna är så galet bra! Folk kravlade runt i gångarna och hade den heliga anden i sig. Mycket intensivt. Prästen som talade var mest inställd på pengar och ansåg att alla skulle ge mer i kollekt än vad de själva tyckte var rimligt. För Gud ser allt! Sena hade tagit med sig sin skolbibel till oss och hjälpte oss att slå upp stycken som prästen hänvisade till. Det var ganska pinsamt för vi hittar verkligen inte i vår bibel. Efteråt åkte vi hem och behöll kontakten via WhatsApp.

När avfärden från Ghana närmade sig bjöd vi ut dem på kaffe, varpå de istället bjöd hem oss till sig och skrev "kanske hellre te, annars kan vi inte sova".
Vi fick fråga Gloria, som är ny manager på Dream Africa Care Foundation vad vi borde ha med oss som gåva till värdparet. Garderade med frukt ringde vi på deras dörrklocka tre minuter efter överenskommen tid. Edem är 25 år och arbetar för en NGO som samlar in pengar och bekostar sjukförsäkringar till underprivilegierade barn. Superintressant att höra om hans arbete. Sena är 19 år och studerar juridik. Hon hade lov och var mycket glad för det. Teét vi blev bjudna på var från en helt ny förpackning Lipton och det hörde nog inte till vanligheten att det dracks te i deras hemmet. Vi hade hur trevligt som helst och stannade till sent på natten. När vi skulle gå hem, följde de oss halvvägs så vi inte skulle gå fel i mörkret. Då sa Edem "Oj, vi kanske skulle ha bjudit på frukterna ni hade med er??! Vi vet inte riktigt vad som är rätt att göra, vi har aldrig haft utländska gäster hemma förut." Det är så tydligt när man reser att det verkligen inte är någon som helst skillnad på människor runt om i världen. När vi pratade med Sena och Edem var det som om vi fick en dos av hemma, för det kändes som att vi pratade med våra kompisar hemifrån. Så skönt och jättekul. Mitt i samtalet frågade Hannes vem mannen på bilden som satt inramad på väggen var. "Det är pappa" sa Edem. "Fint kort", sa Hannes, "det ser väldigt professionellt ut". "Ja, det är ett ganska officiellt foto. Han är fd utrikesminister i Ghana".

Edem, Hannes och Sena.

Mina fina flätor fick stryka på foten eftersom jag var osäker på om nästa resmål skulle kunna ta hand om dem om det krävdes.

Vi hade avskedsparty för mitt hår!

Saknar dreadsen jättemycket. Det går att spexa så mycket med sådana här frillor ju!

Titta vilket fint par. Helt friskt och hälsosamt.

Jaha, då går jag till frisören då...


Vad har jag gjort?! Ska jag verkligen se ut som ett får efter att flätorna är borta?

Nadia hjälpte till att göra flätorna, nu tog hon ur dem.

6 timmar senare, det blev ju ganska fint ändå.

"Puppy" fick också sin friyr fixad; tvättad med colombianskt myggmedel av Angie för att få bort lopporna.

I början av vår tid i Ghana kontaktade jag (Hannes) min doktorand-handledare på Göteborgs Universitet, Dag Hanstorp, och frågade om han kunde tänka sig donera en låda med experimentutrustning för fysikexperiment. Eleverna på min skola har nämligen aldrig gjort några experiment eller labbar. Dag skickade en finfin låda med lasrar, linser, prisma, diffraktionsspektrometer, polarisatorer, voltmetrar, elektronikkomponenter och batterier. Farsan, Anders Hultgren, var också väldigt entusiastisk och skickade en låda med miniräknare, stoppur och en kraftmätare från Blekinge Tekniska Högskola. Jag satte ihop två postrar med teoribakgrund samt exempel och förslag på labbar att göra. Dessa skrev jag ut på A0-format och satte upp i det nya science labbet. Först gick jag igenom vad jag tänkt med deras naturvetenskapslärare, Benjamin, sedan körde vi parallella labbar. Han visade lasrarna och lät eleverna undersöka fenomen som diffraktion och brytningsindex medan jag kopplade elektriska kretsar med eleverna. Batteri, motstånd och lysdioder. Det var lite svårt att komma igång för de är inte vana vid att försöka och prova utan att veta hur de ska göra i förväg. Av en del lärare får de ofta skäll och ibland stryk om de inte kan rätt svar. Jag försäkrade dem att det bara var att prova och om kretsen inte fungerar så provar vi att koppla på nytt. Efter ett tag kom de igång och verkade tycka det var jättekul. Jag gjorde också gravitationslabben med några fler elever där vi mätte deras reaktionstid och skolans höjd.

"Fysikgrejer"

Poster-visning i volontärhuset engagerade samtliga.

Benjamin, naturvetenskapslärare på New Life´s skola.

Här undersöks diffraktion och brytningsindex med hjälp av en grön laser och vatten.

Här kopplas det friskt... (Kopplar ni, höhö?)

"Sir, are you sure?"

De har verkligen varit kul och spännande att träffa alla elever och uppleva Ghanas skolsystem på riktigt. De har det inte lätt, de saknar resurser och vanligen har lärarna själva bara gått ut gymnasiet. Endast rektorn har universitetsutbildning. Pedagogiken är minst sagt annorlunda jämfört med Sverige, med utskällningar och straff om eleverna inte lärt sig läxan ordentligt. Undervisningen handlar nästan uteslutande om utantillkunskap, eftersom det är så deras nationella prov är utformade. Och det är dessa prov som avgör om du får gå vidare till nästa klass. Men eleverna själva är verkligen smarta och entusiastiska, får de chansen så vill de verkligen lära sig. Men som vanligt i Ghana så är samhället inte utformat för barn och ungas behov. Elever kan gå många år i skolan utan att lära sig läsa eller skriva. En kompis som kommer från Ghana beskrev skillnaden mellan offentliga och privata skolor med att "i privata skolor så förklarar läraren en gång till om du inte förstår, i offentliga skolor går de bara vidare.".

En av många kvällar med gänget på den lokala puben Hillyz. Från v: Floor (Holland), Anna (Österrike), Lida (Grekland), Malle och Hannes, Yannick (Kongo), Illse (Holland) och Freddy (Ghana).

Grannen har en mycket uppskattad pool, När han fyllde år blev vi bjudna på poolparty som varade långt in på natten.

Vi hann också med att besöka Steve-O's hotell African Royal Beach Hotel ett par gånger. Steve-O är operating manager där. Kall och skön pool i den 32-gradiga värmen.

Där det serverades ännu kallare cider.

Dream Africa Care Foundation köpte för ett tag sedan mark i Abokobi, en bit utanför Accra. Hannes och jag var ute och tittade på marken. Den ligger bra till, granne med Guineas presidents sommarställe!
Det har dock varit lite oklart vad husen, som strax ska byggas där, ska ha för typ av verksamhet. Planer finns på en verksamhet för ensamstående mammor och deras barn, och utbilda dem i synad ect och lära dem att bli självförsörjande på det. Marken är dock ganska stor så fler förslag togs gärna emot.

Jag tyckte att ett avlastningshem för barn och/ eller ett hem för ungdomar/unga vuxna med funktionsnedsättning vore en bra idé. Jamal verkade intresserad och lät mig få följa med på ett möte hos Social Welfare (Ghanas motsvarighet till socialstyrelsen). Där fick vi träffa en socialsekreterare som var ansvarig för barnhemsbarnen i Accra. Hon gjorde mig mycket bekymrad. Sättet hon pratade om barnen på var inte värdigt en socialarbetare. När vi lade fram förslaget om en verksamhet för funktionsnedsatta barn och ungdomar undrade hon genast vad som skulle hända med ansvaret för dem när de var vuxna. För för dem fanns det ju "no hope", som hon beskrev det. När vi sa att "visst vissa kommer inte att kunna bli självständiga i den mening att de kan sköta ett hushåll själva, men frågan är ju vad självständig innebär"."På vilket sätt menar du att det inte finns något hopp för dem?" Och "vad händer med barn med funktionsnedsättning i Ghana i dagsläget?" frågade jag henne. Hon svarade med att säga att" sådana barn som aldrig kan försörja sig själva är enklare att istället adopterar bort". För henne verkade allt vara mycket enkelt. Det var svårt att få in förslaget att det kanske egentligen är personal från Ghana som borde åka på studieresa till de länderna som barnen skulle kunna adopteras bort till, för att bredda kunskapen om den här målgruppen och så småningom få igång en fungerande (och värdig) habilitering för dem. Istället för att "enkelt lösa problemet" genom adoption. Hon ansåg också att barn bör adopteras bort i så ung ålder som möjligt. Jag tog för givet att hon syftade på anknytningsteorin som menar att uppbrott från invand miljö, för även mycket små barn, kan få konsekvenser senare i livet. Men nej, "No one wants old children", var hennes förklaring.

Socialsekreteraren var dock mycket stolt över att ha ordnat ett möte för oss. Hon spann som en katt när hon förklarade vem vi skulle få träffa. Ett par minuter senare satt jag öga mot öga med Comfort Asare, generaldirektören för Socialstyrelsen i Ghana. Runt hennes stora konferensbord blev vi placerade och fick förklara vårt ärende. Comfort berättade att socialstyrelsen hade lokaler som stod tomma och som nog skulle passa oss bra. Hon tyckte att vi skulle göra ett besök dit och sedan se om vi ville ha någon form av verksamhet där istället. Husen i Abokobi kunde fortfarande användas till de ensamstående mödrarna. DACF skulle titta på byggnaden och återkomma.

Innan vi gick, blev vi visade tillbaka till socialsekreteraren som ordnat mötet. Hon ville ha sin "Christmas gift". Efter viss debatt inom gruppen lämnades 80 Cedis (160 sek) över i ett vikt papper från en anteckningsbok. Vi fick då höra att "nästa gång bör ni använda ett riktigt kuvert, helst vitt till färgen.".

Samtidigt började planeringen med ett nytt projekt i Jamestown. Jamestown beskrivs ofta som ett slumområde. Jamal hade fått information om ett ställe där föräldrar som arbetar som fiskare och försäljare på gatan, lämnar sina barn under dagen. Jag (Malle) var där en gång innan julledigheten och tittade på verksamheten. Det var väldigt kaotiskt med barn mellan 1,5 och 7 år som sov direkt på golvet samtidigt som några åt mellanmål och andra försökte lära sig något som sades av lärarna. Skolan består två små rum avdelade med en halvvägg. Det var smutsigt och Lida och Anna, som jag var där med, hittade bland annat en insektstyp de aldrig skådat förut.

Några veckor senare besökte Gloria, den nya managern for Dream Africa Care Foundation, Jamal och jag återigen skolan för att ha ett möte med lärarna. Det här var min näst sista dag veckodag i Ghana. Eftersom jag varit där innan och träffat dem, fick jag hålla i mötet. Det visade sig att en amerikansk organisation donerat skolmaterial och pengar till lön for två lärare samt betalat för lokalen. Efter det hade de lämnat verksamheten och kvar fanns två lärare med undervisningsmaterial som de inte visste hur de skulle använda. Det hade amerikanarna inte stöttat dem med.
Ett annat problem är att mängden barn varierar mellan att vara kring 50 stycken upp till 120 barn. Ibland hade kanske föräldrarna någon att lämna barnen till och då kom barnen inte till "skolan" den dagen. Det första jag gjorde var att inventera. De hade mängder med superbra material, som låg helt oanvända i skåp och tog upp plats. Skrivböcker för matte, engelska och naturvetenskap. Kartor, färger, former, figurer, tavlor och pussel i massa olika variationer hittade jag också. I varje sak fanns stora välmående kackerlackor. Värst var en låda där små barn lär sig former genom att stoppa i rätt figur i rätt hål, den var mer ett terrarium för olika sorters kackerlackor. Det hoppade och flög insekter överallt.

Lärarna var väldigt trevliga. De hade ingen full formell utbildning. Vi bestämde att skolan, som just nu inte är en skola utan mer ett ställe där barnen är på under dagarna, ska organiseras och drivas ihop. Beslut ska tas gemensamt och både DACF och lärarna ska vara med i att utforma och planera samt utvärdera struktur och tillvägagångssätt. Undervisningen ska utföras med både volontärer och lokala lärare på ett planerat och strukturerat sätt.
Gloria och jag fick i uppgift att göra ett veckoschema för de ämnen som barnen i respektive ålder bör ha undervisning i enligt nationella riktlinjer i Ghana. Vad de riktlinjerna gjort for barnen hittills har jag ingen aning om, det borde vara kriminellt att få lämna barn så där vind för våg.

I scheman integrerade vi bland annat städning av lokalen efter lunch och innan vila. Vi delade även upp barnen och lokalen i tre grupper, efter åldrarna samt gjorde en lista på vad som behövdes köpas in samt kontrolleras ytterligare rörande exempelvis riskhantering och hygien (som toaletterna och mathanteringen). Det här gjordes också precis i slutet innan Hannes och jag lämnade Ghana så jag kunde tyvärr inte vara med mer i planeringen men Gloria skickar kontinuerligt uppdateringar till mig. Dagen innan vi reste var halva volontärhuset i Jamestown och städade ut hela skolan, från tak till golv och allt däremellan.

Gloria och Alex.

Vi har lagt ganska mycket tid på att försöka få visum till Indien. Nu förtiden kan EU-medborgare ansöka online och därigenom få 30-dagarsvisum. Vi har inför våra tidigare Indienresor ansökt om 6 månaders turistvisum. Det visade sig efter mycket diskussioner (med rabiat ambassadpersonal) och efterforskning vara omöjligt att få till stånd. Svaret vi fick var hela tiden att vi måste åka hem till Sverige och ansöka där om vi vill ha mer än 30 dagar. Det här komplicerar våra planer på att även göra volontärarbete i Calcutta. De nya riktlinjerna hade vi ingen aning om när vi glatt gav oss i kast med ansökningsprocessen, och det går heller inte att finna den via internet. Vi fyllde i långa formulär (tog tre kvällar) och kopierade pass och gula febern-vaccin-intyg. Vi köpte även flygbiljetter från Indien och hem eftersom en utresebiljett är ett av kraven för att i huvud taget få visum. Vi behövde också visumfoton. Det löste vi genom att hitta en kvinna med en låda stående på en innergård i närheten. I lådan förvarade hon en digitalkamera och en liten fotoskrivare. Hon var grym på sitt jobb och mycket noggrann.

"Båda öronen måste synas enligt riktlinjerna om visumfoton!"
Det ordnades med pappersbitar bakom ENA örat.

Dagis finns inte så alla får vara på jobbet.

Allt detta visumarbete var förgäves men väldigt intressant och roligt. Vilken fantastisk kvinna! Kanske hade det gått bättre på Indiska ambassaden om vi skickat med en "late Christmas gift" i ansökan. Det får vi aldrig veta. Och hur vi ska göra med hembiljetten från Indien till London om fyra månader vet vi inte riktigt. This is Africa!

Sista skoldagen innan vi reste, följde jag (Malle) med Angie och besökte Faith, en skola som DACF samarbetar med. Flera av volontärerna undervisar där på dagarna, varav Angie är en. Som en överraskning tog vi med hennes klass till havet. 8 barn i åldrarna 9-11 och så vi två. Rektorn sade efter viss tvekan ja. Vi promenerade i värmen. Det var ca 3 kilometer dit men barnen sjöng och dansade och var mycket uppspelta. På vägen blev vi stoppade av en kvinna som sade sig vara en släkting till ett av barnen. Barnet i fråga blev helt tyst och såg rädd ut. "Det är farligt att vara i vattnet" sade hon. Jag förklarade att Angie och jag först skulle kontrollera vattnet och att inget barn skulle gå ut i vattnet själv utan att vi höll i dem. Vid minsta fara skulle vi hålla oss på stranden. Självklart ville vi inte utsätta några barn för faror. Väl framme övertalade jag en man som hade sitt hotell med tillhörande restaurang att låta oss gå igenom hans verksamhet för att nå havet, och slippa betala inträde. Jag sa till barnen att när vi lämnar stranden och går tillbaka, ska vi tacka mannen. Fyra barn sprang genast iväg till mannen och önskade honom ett långt och lyckligt liv och tackade så mycket.
Vid vattnet insåg vi att det var så långgrunt att ingen behövde oroa sig för strömmar. Det var dock ett par barn som inte riktigt vågade sig i. Snart blev det klart att de var oroliga för sjöjungfrur. Enligt sägen drar de ner människor som rör sig i och på havet. Fiskarna har sådan respekt för sjöjungfruarna att de inte fiskar alls på tisdagar. Till och med vuxna som vi lärt känna här i Ghana säger att de har sett livs levande sjöjungfrur. En sade dock att den han såg hade en fisks överkropp och en kvinnas underdel...

Innan vi gick hem hittade jag en ovanlig fisk. Det visade sig vara en dolksvans. De har inte utvecklats nämnvärt de senaste trehundra miljoner åren.
Fascinerande djur!

Hur som helst hade vi en mycket trevlig eftermiddag vid vattnet och samtliga badade och hade kul. På vägen hem tog vi en taxi för 7 Cedis (14 sek), 8 barn, Angie och jag och chauffören. Nemas problemas!

Det är tydligt att människor i Ghana inte har för vana att vistas vid eller i vattnet. Om du går på en marknad i Ghana ser du bara försäljning av relativt små fiskar, och fisk är dyrt här! Tydligen är det så att stora kinesiska fartyg dammsuger upp fisken längs med Ghanas kust i sina stora fartyg. De fryser sedan ned firren, skickar den till Kina där den filéas och förpackas och sedan SÄLJS tillbaka till Ghana. Det här är såklart förbjudet men enligt ryktet så mutas kustbevakningen väldigt bra. Ett smidigt, enkelt och vattentätt sätt att bryta ner ett lands ekonomi och struktur! Korruptionen i Ghana finns överallt och är så påtaglig!

En av de sista dagarna tog Jamal med oss på "orientation", en rundtur för att visa upp Accra och den ghananska kulturen. Egentligen borde man göra det första veckan istället för sista veckan, men vad kul det var! Vi började med att besöka en begravningskist-verkstad. I Ghana begravs man i specialutformade kistor. Du väljer själv, kanske tyckte du om bilar? Då begravs du i en träbil. Gillade du musik så kanske du får ligga i en enorm gitarr. Själv skulle jag nog välja en segelbåt.

Vi började med lite motorproblem... men snart var vi iväg, med tre extra batterier i bagaget.

Att begravas i en kyrka brukar ju vara förbehållet påvar och kungligheter. Också väldigt meta!

Jag gillar öl, men den här kistan ser lite liten ut.

Varför inte en bibel?

Hannes och Jamal diskuterar val av kista utanför verkstaden. Det tar cirka 14 dagar att tillverka en kista.

En flaska med sololja?

Malle hittar sin värsta mardröm, att begravas inuti en krabba.

Turen gick vidare till Jamestown och fiskeläget. Fiskarna har det inte lätt, med dessa kanoter konkurrera de med de kinesiska flytande fiskefabrikerna.

Vi besökte Västafrikas största marknad. Enorm, och helt omöjligt att inte gå vilse. Här såldes allt mellan himmel och jord. Förutom himmel och jord.

Efter fiskeläget åkte vi motorcykeltaxi till konstmarknaden. Jamal sa i hemlighet åt chaufförerna att ta oss på en specialrunda. Det gick fort och jag trodde hela tiden vi skulle krascha, vid ett tillfälle fick jag hoppa av och på i farten för att inte aka ner i en avloppsbrunn. I slumområdena är de så trångbodda att de flyttar ut sina kök på gatan. Vi körde bokstavligt talat igenom folks kök, där både djur och människor fick hoppa undan. Väl framme var vi helt genomsvettiga och höga på adrenalin. Vi tittade på lite konst och fick en trummlektion.

Trumkille, Ilse och Sofia.

Här föddes Boateng!

Vår sista kväll hade vi avskedsmiddag på en Tapas-restaurang och gick sedan vidare till några barer. Väldigt roligt men också vemodigt, vi kommer sakna så många nya kompisar här.