Vietnam: Ho Chi Minh City

Som de veteraner vi är, åkte vi till Vietnam. Ho Chi Minh city, som staden Saigon fick heta efter 2 juli 1976, och som såklart är döpt efter uncle Ho himself, är en stor stad med över 8 miljoner människor. Kortfattat kan vi sammanfatta staden som rörig och fylld med motorcyklar. Känslan av ett avdankat, eller kanske förhistoriskt Kho San Road infann sig. Kho San road är en sjukt turistig och rörig gata i Bangkok.
Hursomhelst, här bodde vi på skumma hotell utan fönster i området Pham Ngu Lao på Bui Vien-gatan. Vi påbörjade också vår hetsätning av Pho (vietnamesisk nudelsoppa med massa färska kryddor). Helt ärligt bli jag sugen på en nu, när jag sitter och skriver detta.

Världens sötaste svamp nere till höger.
 Jag menar vänster!

Oftast hittar vi inte restauranger eller butiker for att det står fullt med motorcyklar framför.

Till och med hundarna äger motorcyklar.

Bäst att köra försiktigt.

Två världar möts i harmoni? Samma färger i alla fall...

En självklarhet var att besöka War remnants museum, som tar upp USA:s alla krigsförbrytelser under vietnamkriget. Vi skulle faktiskt vilja jämföra patriotismen i museéts upplägg och den grovt vinklade presentationen av vad som hände, med krigsmuseét vi besökte i Belgrad. Det var dock riktigt intressant och bra uppbyggt. Bland annat hade de en fin fotosutställning baserad på och av flera av de krigsfotografer som strök med på fältet. Ett helt våningsplan ägnades åt USAs krigsförbrytelser. Den delen var riktigt otäck då utställningen inte drog sig för att visa bilder på slaktade barn och torterade människor. Utställningen nämnde dock inte ett ord om Vietcongs eller Nordvietnams krigsföringsmetoder (som ju var precis lika gräsliga). På innergården fanns välbevarade flygplan, helikoptrar, tanks och artilleri från kriget vilket var spännande att titta och känna på. Bland annat  hittade vi två t-52-tanks som bröt igenom till Frihetspartiet när Saigon föll 1975.

En stor del av museét visade originalposters från västvärldens protester.  

Hannes går loss.

Adjöken.

En riktig giljotin.

De här burarna höll amerikanarna vietnameserna i, flera personer i en.

Nästa dag stod ett besök i Co Chi-tunnlarna på schemat. Sydvietnams nationella befrielsefront (FNL), byggde många, trånga och långa tunnlar med små dolda ingångar att gömma sig i under kriget. De stora amerikanerna hade inte en chans att hitta tunnlarna, och om de gjorde det var de så trånga att de inte kom ner. Ja tunnlarna var oerhört välplanerade, de innehöll till och med medvetet gjorda återvändsgränder (om fienderna mot förmodan skulle ta sig in). Om de valde att försöka spränga bort tunnlarna var det svårt att få allihop att försvinna samtidigt, i Co Chi finns nämligen över 250 kilometer tunnlar! Det gjorde också att det var omöjligt för fienden att lära sig dem då de ständigt byggdes ut och om. Tunnlarna användes inte bara som gömställen utan även som vapengömmor, sjukvårdsstugor och som kommunikationsledningar.
Vietnameserna stannade där nere hela dagarna och kom upp först i skydd av mörkret.

Det var också intressant att se de hemska fällor, och inte helt olikt de grymma metoder som används för att fånga djur, som användes för att haffa hemska amerikanare. Dolda fällor där personen spetsades på uppstickande spjut (men inte dödade honom), fällor som inte gick att klättra upp ur utan att bli spetsad. Ja det fanns flera variationer på eländet.

En kvinna gör rispapper att använda till exempelvis färska vårrullar.

Det gavs också möjlighet att provskjuta med vapen från kriget. Dock var vapnen numera fastlåsta så de endast gick att höja och sänka. Anledningen? En man hade kommit dit och skjutit sig i huvudet för några år sedan.

Innan vi lämnade Co Chi-tunnlarna fick vi möjlighet att gå ner i en. Hannes hörde guiden säga till en annan besökare att den tunneln vi gick ner i var en rekonstruerad tunnel, en som alltså hade byggts för att kunna ta ner stora turister i. Tunneln vi gick ner i var på 200 meter. Ni hör ju själva, två hundra meter är ju ingenting. Jag brukar inte ha problem med trånga ytor. Men Göta Petter vad otäckt det blev! Hannes och jag gick bland de första. Bara tanken av att vara i mitten av den stora grupp turister som vi var en del av, gjorde att jag rös. Tänk om någon fick panik, det är omöjligt att vända när du väl gått ner. Där nere är det bara framåt som gäller!  Det blev också bara trängre och trängre, i slutet ålade jag mig fram i mörkret (jag kunde inte ens vända mig om för att se hur Hannes gjorde). Att få testa att kräla i en, förvisso konstruerad och anpassad tunnel, tog verkligen det här besöket till en hel ni nivå. Det måste varit fruktansvärt för de här människorna, bortom allt vad jag kan föreställa mig. Usch.


När vi kom tillbaka till Ho Chi Minh skulle vi bara äta och sedan åka ut till flygplatsen för att ta ett flyg till Phu Quoc en ö i västra Vietnam. Efter lunchen insåg vi att vi hade en timme över innan vi skulle åka. Vi satte oss därför för att skriva färdigt blogginlägget för Sydafrika. En kvart efter att vi satt oss ner är det någon som med våld rycker vår ryggsäck som Hannes har sin fot på. I den ligger två mobiltelefoner, en kamera, resedagbok, guidebok och massa andra bra och viktiga saker. Personerna, vi tror de är två, springer därifrån och i och med att det är ett jytter av folk på gatan utanför, ser vi inte dem. Antingen "försvinner de i mängden" eller tar de sig in på någon av alla de restauranger eller hotell som finns bakom varje trottoarbit. Borta är dem i alla fall.

Först tror vi inte att det är sant. Sedan blir vi såklart arga. En kvinna på internetcafeét tar kommandot. Hon vet att det finns en övervakningskamera på väggen på andra sidan gatan som är riktad mot oss. Hon går med mig till de ansvariga för att hjälpa mig med språket och jag hör hur hon gång på gång upprepar ordet "camera". Männen ser trött på henne, rapar och skakar på axlarna. De sitter med ryggarna vända bort från de två tv-apparater som verkar visa ett fyrtiotal övervakningskameror live. I stället är de vända mot två andra tv-apparater som visar vietnamesiska tv-shower. Jag försöker göra min röst hörd men männen tittar knappt ens på mig. De frågar vilket land jag kommer ifrån och sedan inget mer. Kvinnan säger åt mig att hon ska förklara när vi går därifrån. Hon är jättearg och frustrerad, det märks. Hon säger att de inte kan titta på filmerna förrän chefen kommer tillbaka nästa vecka, och det är chefen som bestämmer om det ska göras alls. När jag kommer tillbaka har Hannes ringt och spärrat sina kort. Jag ringer och informerar vår reseförsäkringsbolag om vad som hänt och ber om råd. En polisanmälan måste göras, säger de. Jag frågar kvinnan på internetcafeét var polisen ligger och hon tittar på mig. Då inser jag (lite trögt, ja) att det är hos polisen jag precis har varit. Och där har hon precis förklarat för dem vad som har hänt men de har inte hjälpt mig göra en formell anmälan! Hannes tar med sig en personal från vårt hotell och går till polisen under tiden jag pratar vidare med Gouda. Beröm till Gouda som skötte allt bra och inte stressade mig.

När Hannes kommer till polisen blir situationen lite annorlunda. Polisen tar med honom på sin motorcykel för att peka ut var brottet skedde och låter honom sedan få cirka fem minuter att skriva en anmälan på engelska. Kvinnan från hotellet översätter sedan texten till vietnamesiska. Polisen är brysk och  märkbart irriterad över att tvingas arbeta, men verkar (eller vad tror ni?) tycka att det är svårare att vifta bort denna typiskt västerländska långa, vita, blonda, blåögda man än en indiska (ja för svensk kan jag ju inte vara). Suck. "Klockan nio nästa morgon kan anmälan hämtas upp." hälsar han. Så vi missar flyget. Det är nyårsfirande så ingen plockar upp telefonen när jag ringer flygbolaget för att be om råd (vi måste kunna visa upp kreditkortet som biljetterna är köpta med för att få borda men det är ju nu stulet). Vi får återvända till hotellet vi checkat ut i från och erbjuds där ett rum som toaletten är trasig i, och som saknar fönster. Det får liksom duga. Vi äter middag, skriver upp fler saker som vi kommer på har legat i ryggsäcken och somnar. Nästa morgon vaknar vi av att det luktar avföring. Toaletten har exploderat och det ligger bajs i bokstavligt talat hela badrummet. Ibland blir det väldigt tydligt att man råkat hamna i en skitsituation. Pun almost not even intended.

Hos polisen kommer samma papper tillbaka som Hannes skrev igår, plus en röd stämpel. Den stämpeln gjorde att vi betalade och missade ett flyg och fick sova på ett skithotell en natt. När vi vill komplettera anmälan med de saker vi kom på igår går detta inte. "En anmälan, ett papper!!!" skriker polisen. Igår gick allt så fort, inte tänkte Hannes på alla laddare, sladdar, minneskort med mera som låg däri när han skrev anmälan. Polisen var tydlig och det blev ett minst sagt frostigt avsked. Vi insåg att det inte fanns mycket mer att göra just nu. Mitt i allt var vi glada för att det viktigaste var kvar; våra pass fanns hela tiden förvarade i hotellets säkerhetsskåp! Vi köpte en mobil och nya flygbiljetter till Phu Quoc.

Efter bajsexplotion kommer slambilen! (Är inte det ett ordspråk?)

Som ni förstår försvann flera bilder i samband med stölden av kameran och mobilerna. Därför får detta inlägget bli lite fotolöst men inte desto mindre händelselöst.