Vietnam: Phu Quoc

Vi lämnade Ho Chi Minh City och kom fram till Phu Quoc ganska sent.

Ön Phu Quoc ligger i sydvästra Vietnam. Det är Vietnams största ö, cirka 580 kvadratkilometer stor och har lite över 100 000 invånare. Ett kort flyg och till och med upphämtning utanför flygplatsen, så var vi äntligen där! Hotellet som vi hade bokat var mycket ledsna över vår upplevelse i Ho Chi Minh, precis som flera andra var. Bland annat gav tjejen som bokade in oss på touren till Co Chi-tunnlarna oss en ny guidebok eftersom vår (en dag gammal) blev stulen. Och flera bad om ursäkt som om det var deras fel. Men de menade att om besökare får en tråkig erfarenhet av deras land påverkar det alla som sysslar med turism och näringsliv. Såklart. Deras inställning gjorde i sin tur att vi fick en ännu finare bild av Vietnam.

Mobilen vi köpte var av kinesisk kvalitet och utforming. Den hade en kamera i sig som vi inte insåg exakt hur jäkla dålig den var, förrän vi nästan lämnade Vietnam. Vi ber om ursäkt och är på riktigt jätteledsna över hur dåliga bilder vi har härifrån.  

Hotellet som vi hade bokat hette Little Garden resort och vi förstod snart varför. En liten trädgård hittades mycket riktigt - i badrummet.  

När solen gick upp nästa morgon såg vi hur tjusigt vi hade det. Trots min något dryga min är jag mycket tillfreds.

Och så läste vi en hel del! Det är avkoppling! Innan resan hade inte jag hunnit läsa en bok på ett halvår. Det har vi tack och lov tagit igen nu. 

Rött som rött.

Förresten, vi kör lite boktips när vi ändå är inne på ämnet.
Om du någon gång ser en bok skriven av Yann Martel så ska du läsa den. Jag tror det står i lagen. Han skrev Life of Pi och den här är också helt fantastisk: Virgil and Beatrice. Som alltid är det en perfekt blandning av filosofi och djur som står för innehållet!
En pärla jag fick med mig från Sverige är Little Bee som handlar om konsekvenser efter oljeborrningarna i Nigeria. Boken medförde att vi , under vår resa, inte tog dumdristiga beslut som att åka till eller igenom länder där det finns oroshärdar.  

Irakisk kristus är en bok som ingen annan, jag lovar. Den är omöljlig att beskriva och än idag, ca två månader efter att jag läste den är den fortfarande lite oklar. Dock vansinnigt underhållande och helt fenomenalt skriven! Handlar om USAs krig mot Irak och vanliga människor som drabbas.                                                 

Nu till stranden:Stranden och vattnet var rent. Ibland misstänkte vi att restauranger och hotell ledde ut lite vatten ut i havet, där ville vi absolut inte bada. 

En galet dålig och simmig bild. Bildförklaring: Havet, Malle på en solbädd med en drink i näven. Men i och för sig, vem blev inte lite dimmig så där på eftermiddagen kring happy hour?!

Phu Quoc kokade, inte bara av värmen men också av allt som byggdes. Det kändes nästan som när vi var i Kambodja 2005. Vissa delar är så totalt nya att man blir bländad. Putsade fasader och klippta träd. Andra delar är helt orörda. Än så länge...

Vi hittade, mycket otippat, en helt galet bra sushi-restaurang mitt i allt byggdamm. 

Underbar sushi, underbar utsikt.

Ett besök på Phu Quocs nattmarknad var tydligen ett måste enligt hemsidor och guideböcker. Det kändes mer som ett ställe för turister att gå och bli uttittade samt förmodligen bli lite skrattade åt då maten var löjligt dyr. Jag tror knappast att de som bor där betalade samma pris som oss.  Återigen ber vi om ursäkt för usel kvalitet på fotona.

Massor utav folk på nattmarknaden.

Överallt spännande saker att se, lukta och smaka på.

Fiskar, skaldjur, sniglar, hajar, rockor, kräftor,krabbor, you name it!
Bara att peka på den stackaren du vill få tillagad. 

Så här såg det ut framför varje restaurang, men det kändes mer som en djuraffär.

Vi testade en hot pot. Men måste erkänna att  vi gillar den vi brukar beställa i Göteborg, bättre. Den här var inte god. Varsågod Kyoto på Andra långgatan.

Men det här då?

Småkakor med pandan?

Sött och sött.
Gul: cocosgojs inuti. Grön: pistagenötsgojs. Kaka med tryck: pandan smakade.... mandelmassa?
 Men annanasgelé-kakan var helt okej. 

Tänk vad många kroppsdelar musslan har hållt tyst om.  

En utav dagarna började jag prata med en brittisk kvinna i 60års-åldern. Hon också hennes man berättade att de rest de senaste 15 och inte hade ett fast boende. Bland annat volontärarbetade de en hel del i Rumänien. Efter en stund tog samtalet med de båda en ny vändning när jag insåg att de förvisso var vänliga men hade en kraftig rasistisk och självgod uppfattning trots allt sitt resande. "Här ser du två personer som verkligen har gjort någonting för andra människor!" sa de nöjda, samtidigt som de i nästa mening menade att de 15 åren i Rumänien gjort att de förstått att "vissa har kulturen i sig". De syftade bland annat på en 16 årig romsk tjej som stulit från en väninna till dem. Väninnan hade tydligen gett tjejen "allt hon behövde". Jag undrade om det inte var lite väl nazistiskt att tycka att romer (eller zigernare, som de så upplyst kallade dem) stjäl och "har det i blodet"?. Det var ganska döfött att diskutera psykologiska och kulturella normer och strukturer. Ibland känns det hopplöst. 
Ni anar inte hur många människor vi mött under den här resan som, direkt efter att de fått klart för sig att vi kommer från Sverige, har tyckt synd om oss på grund av alla "muslimska terrorister" vi nu får till Sverige. Vi brukar gå hårt ut och åt mot dem och förklara att vi är mycket stolta över det arbetet som svenskar utför när de tar sitt samhälleliga och medmänskliga ansvar och möter och tar kontakt med dessa människor som befinner sig i kris och nöd. Men att vi är besvikna på vår regering och EU som inte gör mer. Att det är tråkigt att världen blivit brun och osympatisk. Och att vi är rädda för de riktiga terroristerna som tagit form, de högerextrema. En kvinna sa, under tiden hon drack sitt andra glas vita vin och tuggade på en struts, att de i Townshipsen i Sydafrika bara är lata. "Se hur skräpigt de har runt omkring sig". Hon själv visade verkligen prov på företagsamhet, liksom...

De gav oss dock ett bra tips på lunchrestaurang. 

Lunchställe med smart arkitektur. 

Vacker havsutsikt genom väggen.

Annars brukar vi ha för vana att fråga trevliga lokala personer vi träffar, var de brukar äta lunch och middag. De kan vara biljettförsäljaren eller receptionspersonalen eller kvinnan på bussen. Kan inte minnas att det blivit varken tråkigt eller dåligt någon gång. Vi fick således tipset att besöka restaurangen 434 som var gatuadressen där den låg.

Hög stämning och hög ljudvolym. Mitt i allt kom en blind person och sjöng till förinspelad musik på en bärbar kassettbandspelare.
Han sålde tuggummi.

Till förrätt åt vi musslor.
De var först omöjliga att öppna men sedan fick vi in rätt knyck. 

Maten var supergod och såklart galet billig.

Det är fascinerande att se vietnameser äta middag. De har hela storfamiljen med sig och beställer in ölen backvis. Äter de musslor eller har använt en servett slänger de helt enkelt skräpet på golvet. Det brukar krävas fyra personer att sanera efter en vanlig utemiddag.

Just det!

Minns ni sjöjungfru-snacket i Ghana. Hannes siktade en i poolen i Phu Quoc.