Labbar och lekar.

Vi har det bra. Här är vårt rum.  Idag byggde Hannes en hylla av överblivet skräp han hittade i gränden. Inga spikar användes, bara rep! Tjusig och vääääääldigt användbar! Vårt rum är blått och målades samma dag vi flyttade in. Det är ägarens brorson, som också bor här på stället, som valde färg och genomförde målningen. Förmodligen fick stackaren ingen genomgång på hur han skulle täcka över varken stickuttag, golv eller tak. Och sedan använde han tydligen en pinne att dra på färgen med. Än så länge har vi inte upptäckt ett enda penseldrag. 

I vårt kylskåp finns, förutom vatten, även grejer som cola, Club-öl och cash! Jepp

              

Hannes och myggnätet. Två viktiga saker i mitt liv!

Den här hyllan totade Hannes ihop när jag låg och sov efter ett mycket intensivt pass på ett nytt barnhem. 


Vi var nio personer i ägarens stadsjeep (han är faktiskt en prins!), tre där fram, fyra i baksätet och två i bakluckan. På vägen dit blev stoppade av polisen som sa att vi var för många. Jamal klev ur, såg polismannen i ögonen och skakade hand med honom med en 20 Cedic-lapp (44 sek) i näven. Vi var sedan fria att fortsätta.

Jag (Hannes) har spenderat min tid på en skola i närheten som drivs av ett barnhem. De flesta av eleverna kommer från barnhemmet och skolan saknar verkligen resurser. Det finns en textbok i naturvetenskap och en matematikbok. Jag har undervisat de äldsta ( junior high school) eleverna i fysik. Den undervisning jag har sett och det jag har fått berättat för mig skiljer sig mycket från Sverige. Här kopierar läraren det som står i den enda boken till tavlan som eleverna sedan kopierar till sina skrivböcker. De har aldrig gjort några labbar eller experiment. Det finns inte i deras kursplan. Det mesta handlar om utantillkunskap. Första lektionen pratade jag om acceleration, hastighet, sträcka och gravitation. Eleverna fick mäta sin reaktionstid genom att försöka fånga en fallande linjal (vi jämförde oss med Usain Bolt) och vi mätte höjden på skolbyggnaden genom att släppa stenar från översta våningen och mäta hur lång tid det tog för stenarna att landa. Allt detta och mycket mer kan man räkna ut med lite mekanikkunskaper. Det är som alltid svårt att veta hur mycket av det man försöker förmedla som går fram men de var nyfikna och entusiastiska över att få experimentera. Efter den här veckan har de jullov och då tänkte jag sätta ihop några billiga laborationer, exempelvis linjalexperimentet som de kan göra med kommande elever. Skolan har ett science lab men det är tomt sånär som på ett modellskelett. Det finns inga pengar alls till utrustning. Inga böcker, miniräknare, datorer eller ens linjaler. Men både eleverna och lärarna är entusiastiska.

I onsdags ordnade DACF kalas från fiskebyn, här på vår innegård. Elin hade med mycket kort varsel lyckats ordna både hoppborg och jättestudsmatta. Det är saker som de här barnen inte precis är vana vid... Klockan 11.00 marscherade 50 stycken barn in tillsammans med sina lärare. Vi delade upp dem i grupper och hade olika stationer med lekar. Jäklar vad de levde runt, så glada och uppspelta! Jamal hade ordnat värsta ljudanläggningen så vi kunde spela musik och det dansades i köerna och under spelen. Ungarna här sjunger och dansar så fort de får chansen. Det är underbart och väldigt medryckande! Vi hjälpte Hannah att laga ris och kyckling till allihopa. En enorm risgryta som kokades över kolbädd och 15 kilo kyckling friterades. De fick godis och innan de gick hem delade vi ut varsin julklapp till var och en. De var här i 6 h och åtminstone jag var helt slut efteråt. Men oj så kul!

Andi styckar kycklingbitarna.

Hannah kryddar kycklingarna.

Malle sätter upp den stora studsmattan. 

Hannah kokar ris i otroliga mängder.

50 stycken barn från fiskarbyn står uppradade och blir indelade i lekgrupper.

Det är svårt att springa fort med en ballong mellan knäna. 

Hannes lekstation innebar att barnen skulle flytta vatten mellan två hinkar med hjälp av svampar.

Kön till hoppborgen tog aldrig slut.

Barnen hänger med Hannes och gör räkneövningar på hans mobil.

Alla barnen fick rejäla portioner med mat. Många sparade delar av sin mat och tog med hem.

Här håller vi på att dela upp godis till alla. 

Vi fick ha regeln 5 personer åt gången, i 2 minuter.

  

Dream Africa Care Foundation

Semestern har varit fantastisk, jag (Hannes) kan knappt minnas när jag läst så här många böcker på så kort tid.

Vi tog ett sista dopp i poolen på Coconut Groove Beach Resort och satte oss sedan i en tro-tro mot Accra. Resan gick finfint fram tills det att vår minibuss började låta synnerligen konstigt. Ljudet blev högre och hastigheten lägre. Vi var 21 personer i bussen som långsamt gled in på en marknad vid vägen. Det tog kanske två minuter innan de hadehittat en ny minibuss och flyttat över alla människor och väskor till den. Det är något annat det, än när Öresundstågen eller SJ ordnar ersättningsbussar!
Sista biten till Dream Africa Care Foundation fick vi ta vanlig taxi. Efter lite smygkörning med GPS:en så var vi äntligen på plats och Elin som jobbat här länge kom ut och tog emot oss.

Vi bor alltså numera med 12 andra volontärer. Hemmet består av ett stort hus där de flesta av volontärerna bor, och där köket finns. Malle och jag, bor dock, precis som två andra, i ett separat hus bredvid det stora. Där har vi eget rum med badrum och liten kyl. Just nu finns Sverige, Österrike, Tyskland, Spanien, Holland, Grekland, Ungern och Colombia representerade.

Elbrist är ett stort problem i Ghana. I Accra turas stadsdelarna om vem som ska få den el som finns. Vi har el i 12 timmar, sedan strömavbrott i 24 timmar. På så vis blir det ett rullande schema;  vartannat dygn har vi ström på natten och vartannat dygn på dagen. Det kan nog fungerar ganska bra, under rådande omständigheter, eftersom vi vet när vi kan/måste ladda våra lampor och telefoner.

Varje dag kommer Hannah till huset och lagar frukost åt oss, sedan lunch och innan hon går på eftermiddagen har hon gjort i ordning middag åt oss. Helt fantastisk service. Imorse bevittnade vi när hon gjorde frulle till samtliga i huset på cirka en halvtimme. Och då finns det en frukostmeny som varje person kan välja från, ska vi tillägga!

Här går man upp tidigt och arbetar hela förmiddagen då det är någorlunda svalt då. Efter lunch vilar man, eftersom det är den varmaste tiden på dagen och sätter sedan igång igen på seneftermiddagen och kör på till kvällen.

DACF är med i flera olika projekt här i Accra. De har de två senaste åren varit involverade i ett barnhem. Det kommer inom kort att avslutas och idag fick vi för första gången besöka ett nytt ställe som organisationen förmodligen ska ta del av. Det är ett barnhem med tillhörande skola; förskola upp till högstadiet. För tre veckor sedan kastade någon in brinnande bensin i barnhemmet och under de trettio minuter som det brann, totalförstördes allt. Det var hemskt att besöka byggnaden och titta in i rummen. Tack och lov  blev ingen skadad. Attentatet skedde på dagen och alla barn befann sig då i skolbyggnaden. Vem kastar in brinnande bensin i ett barnhem?!?!?!

DACF deltar också i ett fotbollsprojekt. Och på kvällen åker de ut och har skola på huvudgatan i en väldigt fattig fiskeby utanför Accra.

Ikväll var jag (Malle) ute i fiskebyn. Kära nån vilken upplevelse!  Mitt i ingenstans fanns bord och bänkar uppställda,  barnen satt redan och väntade. Framför dem fanns en whiteboard. De satt i sex grupper med kanske tio barn i varje grupp. På måndagar och tisdagar står det engelska på schemat. Jag hade varit lite fundersam på hur arbetet där skulle gå till och jag visste att vi var färre personer än vanligt som höll i undervisningen ikväll. Alex från Tyskland, som ska vara hos DACF i ett år och som redan har avverkat tre månader, försökte att lugna mig på vägen dit.

Jag hade inte behövt oroa mig. Jag fann mig, bara några ögonblick efter ankomst kändes det som, involverad i att lära ut positiv, komparativ och superlativ. Barnen var en fröjd. De slogs om att få komma upp och fylla i mitt lilla lucktest på whiteboarden. De visade ivrigt upp sina anteckningsblock där de kopierat EXAKT det som jag hade skrivit (till och med min stil) och kunde knappt sitta still när de ville svara på följdfrågorna som jag ställde. Därefter kivades de över stjärnorna jag ritade i deras böcker när de gjort rätt. En del fick större stjärnor och en del mindre, menade de. "Madame, big star, please!"

En del av barnen går i skolan på dagarna, andra inte. Många pratar aldrig engelska hemma, trots att det är det officiella språket. Flera av föräldrarna till barnen arbetar som bärare av det slaget som jag nämnt i ett annat inlägg,  där de säljer saker som de bär på huvudet. Många kvinnor tvingas in i sexförsäljning på grund av fattigdom. Varje familj har stora barnskaror på cirka tio barn och ungdomsgraviditeten är hög.
När DACF besöker fiskarbyn, kommer barnen av fri vilja. De blir inte erbjudna någonting förutom en timmes undervisning som är, helt ärligt, ganska oorganiserad. Men vilka ivriga barn! De ropade "Please madame teach me!"

När det blev dags att avsluta började barnen, som på en given signal, själva att bära bort de bänkar och bord vi just använt. De minsta barnen hjälptes åt att plocka ihop stafflit som whiteboarden stått lutad mot. Det såg ut att finnas en mycket stor risk för grova klämskador eller andra typer av olyckor när barnen pallrade upp möblemanget under ett tak, men där jag stod framstod de snart som vana flyttgubbar. Två barn började så snart möblerna var undanställda, med böjda små kroppar, att sopa platsen med riskvastar. Allt gjordes med glädje. Efteråt var jag helt lycklig. Det HÄR är socialt arbete! Alex och jag tog sällskap till taxin och han konstaterade glatt att jag hade kommit in i arbetet mycket snabbt. "You stole my class from me."

I köpcentret som ligger nära barnhemmet hittade vi massor med veganska produkter! 

Shamposmak...förlåt,  shampodofterna är lite annorlunda här.

Att fatta galoppen.

Vattnet i Cape Coast tog alltså slut. Så slut, så att det blev helt outhärdligt. Ingenstans hittade vi svalka i den nästan fyrtio grader varma värmen. Här verkar det inte alltför poppis med fläktar och den vi hade, i vår skolåde-stora box till rum, kunde vi räkna armarna på när den var på full hastighet. Jag tror att elen som användes för att hålla igång det provocerande låga tempot, värmde upp rummet mer än vad fläkten svalkade. En ganska crappy fläkt med andra ord. Och det gick ju inte att duscha. Mina vänner, det gick inte ens att spola på toaletten! Utdrag ur resedagboken som vi skriver i varje kväll: "Ikväll när jag skulle lägga mig hittade jag ett mynt som satt fast på mitt ben. Lager av lager av lager av lager av svett gör sitt."

De är väldigt förtjusta i sin religion här, vilket de gärna förkunnar genom helt fantastisk gospelmusik. Hela tiden. På nattklubbs-ljudnivå. Vi går och lägger oss med den och vi vaknar till den. En morgon vaknade vi strax före halv fem av att fläkten fakefläktade, det var fortfarande kolsvart ute och tryckande varmt. Utanför sjöng en man till förinspelad musik, med en helt otrolig inlevelse i en sång som lät fruktansvärt sorglig. Han sjöng och sjöng och sjöng, ja låten tog aldrig slut. Ljudet var öronbedövande. Det gick inte att tänka en endaste tanke på grund av ljudnivån. Då och då blixtrade blå blixtrar och det var oklart vad de var för något. "Vilken undergångskänsla det här är!" sa Hannes. Och så låg vi där och lyssnade. Efter ca en timme upptäckte Hannes att blixtrar var vår lampa, en lågenergilampa, som höll på att gå ur tiden. 

Strax därefter gick jag för att gå på toaletten och blev där bekant med vakten. Han berättade att han hade det svårt då han blivit ensamstående med en liten grabb efter att mamman hade gått bort. Sonen satt bredvid och var alldeles för liten att lämnas ensam, så han fick följa med till pappans nattarbete. Det slutade med att jag betalade för pojkens skjuts till skolan den dagen. Och klockan var inte ens sex på morgonen.

Det fanns helt enkelt inget annat alternativ; vi måste åka någonstans innan volontärarbetet satte igång. När vi slog upp guidebooken landade våra ögon på ett ställe: Coconut Grove Beach Resort! Så fick det bli! Vi både mailade och ringde dem för att vara helt säkra på att vi skulle få ett rum. Vår första fråga var såklart "Finns det vatten i kranarna?".

Dagen innan avfärd till kokoslunden gjorde vi så lite som möjligt. All typ av rörelse orsakade vätskeförlust så stor att det var svårt att avgöra om hålla upp flaskan vid imundigandet av vattnet orsakade mer skada, än nytta.

På förmiddagen besökte vi Cape Coast Castle. Längs guldkusten byggde européerna 60 stycken fort, Cape Coast Castle är ett av de största och bäst bevarade. Forten var baser för handel och endast befästa ut mot havet. Det var alltså andra européer man var rädd för. Svenskar grundade handelsstationen 1653 och då hette den Karlsborg, efter Karl X. De följande åren var turbulenta. Danskarna erövrade handelsstationen men förlorade den snart till holländarna som i sin tur fick ge upp den när britterna intog den 1664.
Forten på guldkusten var en del i den så kallade triangelhandeln. Vapen, glaspärlor, sprit och andra prylar skeppades från Europa till Afrika. Här på guldkusten lastades kakao, kryddor, elfenben och framförallt slavar ombord. Efter det seglade båtarna till den nya världen; Syd-, Mellan- och Nordamerika. Men där lastades bara slavarna av och bomull på, innan skeppen seglade tillbaka till Europa.

Vi gick en guidad tur på fortet och museet. Fruktansvärda saker har utspelats sig här. Slavarna hölls i veckor och månader i fängelsehålor utan ljus i väntan på skeppen. Flera hundra i varje rum utan avlopp eller ventilation. För att hålla reda på vem som köpt människorna så brännmärktes alla. En järnstämpel fick ligga i elden tills den var vit av värme innan den trycktes mot huden. På stämpeln stod ägarens eller bolagets initialer.

En stor andel dog redan i fortet och en ännu större andel dog under överfarten till Amerika, som kunde ta tre månader. Sjukdomar och självmord. Värst var det, som alltid, för kvinnorna. Om någon kvinna "råkat" bli gravid så kastades hon helt enkelt över bord. Ingen vill betala för henne som gravid (obrukbar till arbete) och inte heller för en slav med barn. Slaveriet är på alla vis en avskyvärd plats och tid i historien. Men slavar och slavhandeln har inte försvunnit, det förekommer fortfarande i delar av världen.
Vi vilade efter lunch, den guidade turen var verkligen en stark och tung upplevelse.

På eftermiddagen gick vi till internetcaféet Ocean view som, trots namnet OCH läget, inte har havsutsikt. Efter lite googlande fick jag nys om en restaurang vid namn Coast 2 Coast som skulle ligga i närheten av där vi bodde. Jag frågade killen som jobbade på internetcaféet om han visste var det låg. Oj så glad han blev när han fick se lappen där jag hade skrivit ner namnet.
"Ja!  Den känner jag till! En låt med Westlife!!" Jag försökte fråga igen om han kände igen den här restaurangen. Han gick då med lappen till sin chef. Jag hörde inte vad de sa, men jag kunde se på läpparna att det första chefen glatt utropade var "Westlife " Halva internetcaféet blev sedan involverade i våra middagsplaner och självklart hittade de det åt oss. Alla här är fantastiskt hjälpsamma.

Hur som helst, dagen efter bar det av till Elmina och Coconut Groove Beach Resort. Stora rum med rinnande vatten,  air condition, pool och god mat! Ett paradis efter att ha varit i stort sett instängda i en smutsig by utan vatten. Stället var helt gigantiskt! Vi bodde i delen som till och med hette The Village! Fattar ni - en by inne i hotellområdet!!! Det fanns  också andra, helt otippade saker, som ett stall! Ponnyerna gick och betade på den 

intilliggande golfbana, ett vansinnigt ekologiskt alternativ till konventionell gräsklippning. Förutom det hittade vi tennisbana, basketplan och naturligtvis även en krokodildamm. All set, liksom.

Första dagen blev vi bekanta med en amerikansk familj. Dottern var i vår ålder och kan närmast liknas vid en tecknad figur alternativt en karikatyr av en helylle-scout. Hela hon var fantastiskt underhållande. Hon berättade en riktig rövarhistoria där vid poolkanten, om livet i Alaska. Hennes farbror hade en gång blivit överfallen av en björn och fått sin skalle krossad och ena ögat hade trillat ut. Just i stunden kunde han inte avfyra sitt vapen då han inte visste vilket håll det var riktat åt. "He then pulled out his secondary gun...". Såklart. Han sköt  björnen så att den inte dog men blev skrämd, släpade sig sedan tre kilometer till sin bil och togs därefter till sjukhus.  Efter det blev han sittande borgmästare i sex år!
En annan anekdot, rörande mängden killar och utbudet av dem som fanns att dejta under Mandys skolår, var det mycket beskrivande talesättet "The odds are good,  but the goods are odd."

Så blev det till slut dags för payback time. I sex år har jag väntat på att få ge tillbaka Hannes den skräck jag upplevde när han utsatte mig (ja, faktiskt!) för forsränning i Nepal. Då jag trodde att jag skulle dö, på riktigt. Det hela underlättades ju inte av att jag, i ett ögonblick av ren och skär dumhet fick för mig att fråga guiden hur djupt det var precis där vi var just då. "Det är så djupt så att när bussarna glider av vägarna, i regnet under monsunperioden, så försvinner de helt och hållet, man hittar inte bussarna eller människorna. Någonsin." Och så pekade han på serpentinvägen som löpte från bergen och som bokstavligt talat hängde ut över oss.
Nu tycker kanske inte jag att rida på små ponnyer kan likställas med det jag precis beskrev. Men! En får ta det som bjuds.

Tidigt en morgon besökte vi stallet, ute  vid 9:e hålet väntade våra pållar. Min hette Biscuit och Hannes hette Lucky. När jag frågade tränaren om inte han också skulle rida, undrade han om jag kunde kontrollera Biscuit. Jag hade precis träffat min häst och hade såklart ingen aning om vad den var för någon typ. Men strax befann sig tränaren uppe på en egen ponny, och med den ingick ett föl på några månader (ålder oklart). Tränaren höll i Lucky med ett rep. Fölet rännde runt oss som ett livligt småbarn och när vi kommit en bit gjorde den en tjurrusning åt helt fel håll. Efter det hördes ett hysteriskt skrik från något som lät utomjordiskt. Helt plötsligt befann sig fölet snett framför oss, rullandes och tumlandes i dammet. Den hade snubblat. Tränaren sade i mungipan till Hannes "The little one is a little stupid." På andra sidan uppenbarade sig det konstiga ljudet i form av en liten, men helt (!!) hysterisk åsna. Än idag vet vi inte varifrån åsnan kom. Men jag skrattade så jag grät, där jag satt på Biscuit, och såg tränaren försöka mota bort den galna och skikande åsnan, ha uppsikt på det spattiga fölet, få kontroll på sin egen häst (fölets mamma) och lugna Hannes. Allt skedde mitt på golfbanan alldeles bredvid dammen fylld med krokodiler.

Åsnan fick följa med. Vi gick ner till stranden och gick längs med havet i sanden och i vattenbrynet. Som taget ur en film. Typ. Mandy sade efteråt att vi hade gjort en riktig entré. När de andra gästerna satt och åt frulle skrittade vårt sällskap förbi; tre vanliga pållar som gick på raka led, en fölunge som sprang fram och tillbaka, i cirklar och som titt som tätt sparkade bakut. Och en åsna, som förvisso hade lugnat sig.
Det gick dock hur bra som helst och Hannes var efteråt mycket stolt och glad över sin prestation. Och det var verkligen magiskt vackert. Dessutom fick jag uppleva att galoppera längs med vattnet i afrikanskt klimat, vilket var en prestation på flera sätt med tanke på att Biscuit visade sig vara lite lat. Win-win!

Diplomater och ökensand.

På flyget mellan Addis Abeba och Accra var vi de enda som fick en medresenärer bredvid oss. På alla andra 3-säten var folk placerade två och två. På ett säte låg en tung man över samtliga tre säten i sin rad, och sov högljutt. Personen bredvid mig hade kunnat dela rad med den sovande mannen och då hade vi alla suttit jämna tal. Nu blev det inte så. Mannen bredvid mig hette Adam och var från Accra. Han var på väg hem för första gången på 1,5 år. Adam var diplomat i Tokyo. Vi hann prata om både resor, arbetskulturer och mat innan flyget landade. Mest pratade vi politik. Han sade att han aldrig träffat någon av dem, men att hans stora förebilder var Olof Palme och Anna Lindh. Väl framme fick Adam diplomat-treatment med korta väntetider vid inresedisken och väskupphämtning. Han väntade dock på oss och presenterade oss för sin fru som stod utanför för att plocka upp honom. Vi ägnade säkert femton minuter åt att packa om hela bagageutrymmet ungefär tio gånger innan allas väskor samt reservdäcket var på plats. Sedan körde frun ut i Accra med oss i baksätet och sin man bredvid sig. Resan gick till Accras östra del och paret beskrev vad det var vi åkte förbi, nästan i mun på varandra.

Frun var religionslärare på universitetet. I backspegeln hängde en vimpel. "I am a Viking!" stod det längst ner. "Det är ju jag med!" sa Hannes. Det visade sig att studentföreningen som hon tillhörde, hette Vikings. "Ajdå, nu är det två vikingar mot oss två." sa jag till Adam."That's alright, my fraternity is called the Vandals. I am a Vandal. And I will vandalize all the Vikings". Sa Adam. "We will deal with you swiftly!" utropade frun och högg med handen som ett svärd. Och så skrattade vi.

Paret hade förslag på ett ställe vi kunde bo på. GNAT; Ghanas National Association of Teachers. Ett hostel som drevs av lärarförbundet. Innan dess åkte vi dock hem till dem för att fika och lämna av Adams väskor.  Och hälsa på dottern, som kommit hem från universitetet där hon studerade juridik. Vi hamnade på verandan till den stora,  inhägnade diplomatvillan. Adam reflekterade för vem muren med taggtråden var. De utanför eller de innanför...
Efter att ha blivit bjudna på Ghanas egen stolthet Guinness Malta; en söt guiness utan alkohol (Hannes fick dricka upp min också) for vi iväg till GNAT. Utanför förbereddes det för massbröllop och  på kvällen var det värsta danspartyt på gräsplanen utanför, med säkert 200 personer minst! Härliga 90-talshits som jag gillar!

Nästa morgon beslöt vi oss för att åka till Cape Coast, en by som ligger lite väster om Accra. Taxi till busstationen där det konstaterades att det inte gick några bussar dit vi ville idag. Lite oklart varför. Vi åkte vidare till stationen för tros-tros (småbussar). Snabba ryck bussen skulle gå strax. Biljetten kostade 16 Cedic styck ( 35 kr) och vi fick sätena längst bak. I bussen satt redan fyra personer. Vi fick då förklarat för oss att tros-trosen åker när den är full. Biljetten hade såklart inget öppet köp. Vi tänkte att det behövdes typ två personer till så skulle vi åka. När vi väl åkte var vi 16 personer i bilen. Plus väskor av olika slag och storlekar. Det tog cirka 1,5  timme att få ihop till full buss. Själva bussresan tog 2,5 timmar. Men med oss gick det ingen nöd. Från våra platser och med bakdörrarna öppna, kunde vi ta del av den rörelse som utspelade sig på stationen/marknaden. I Sverige, när du ska åka exempelvis tåg, går du och köper en bok på Pocket shop, en macka på Pressbyrån och slutligen kaffet på Espresso house. Här sitter du still och försäljarna kommer till dig. Oftast kvinnor. Som bär det de säljer i korgar på huvudet. Mycket imponerade att titta på!
Under våra 90 minuter kunde vi hur enkelt som helst handlat bland annat SIM-kort, hörlurar, handdukar, fisk,  rengöringsmedel, tandkräm, hårvård, toalettpapper, skärp, tidningar, bibeln, godis och vatten. Och en resegarderob för kostymen. Jag slog till på en gedigen hårborste i trä för mitt trollhår (håret dreadar sig skälv, det VILL HA dreads) för 4 Cedic, det vill säga under 9 spänn. 

Resan gick förvånansvärt bra, trots att vi delade säte med två till. Det gick fort!  Och i vinddraget började till och med min nästipp att skaka(!). Vi var nog endast med om två nära döden-upplevelser. En då en mötande buss gjorde en idiotomkörning på fel sida, i en sväng, i en backe. Och så körde vi visst av backspegeln på ett annat fordon vid ett tillfälle.

Nåväl.
Framme vid Cape Coast är vattnet väldigt närvarande. Vågorna är höga, kraftfulla och respektingivande. Vi har bott i en bungalow, på en höjd med vattnet precis nedanför och nu bor vi inne i byn. Adam berättade om Harmattan för oss.  Det är  när vinden för med sig ökensand från Sahara. Det lägger sig som ett tjockt täcke. Två gånger om året uppstår det. Man kan märka det i ögonen och halsen. Här i Cape Coast är det tydligt märkbart. Över hela himlen ligger en dimma som närmast kan liknas vid novemberdis i Sverige (fast med över 30 grader värme). Solstrålarna syns inte riktigt igenom och allt ser lite grått ut. I går läste vi på internet att årets Harmattan är extrem och att flygbolag har ställt in resor under de kommande två veckorna.
Idag besökte vi marknaden. Ett myller av gångar och överallt kvinnor som säljer fisk, kött, frukt och grönsaker eller  produkter av något slag. Dofter, som fisk som legat för länge i solen blandas med... annan hemsk doft (avloppen är helt öppna och rinner längst med gatorna).

Här finns strömmen bara sporadiskt och vattnet tog slut i går. Det ska bli spännande att se hur Cape Coast hanterar det. Exempelvis köper vårt hotell, just nu, in små påsar med vatten som vi kan tvätta händerna med. Det är positivt, tycker vi, eftersom vår upplevelse än så länge är att det hos hostels och hotell finns en sömnig känsla, men att det inne i byn är mer liv och rörelse.

Nu ska vi strax gå och äta.
Igår åt vi middag med ett par från Schweiz. De är också ute på en halvårs-expedition. Sist var de ute och reste i två år i sträck! Imponerande! Restaurangen vi åt på låg precis vid vattnet och hela stället var byggt i sanden med träplankor. Hela(!!!) stället lutade. Vi satt helt snett och fick hålla i våra drickor så de inte for ut i det det nattsvarta havet.

Ni som läser det vi skriver får jättegärna lämna kommentarer eller medelande här (roligt att ha kommentarer sparade på bloggen hellre än på Facebook).
Internet är verkligen inte en självklarhet och vi tar tacksamt emot all typ av input från omvärlden. Vi kommer heller inte länka till vår blogg från Facebook varje gång vi skriver något här, så glöm inte att titta in här då och då.

En annan sak är bilder.  Än så länge har ni bara fått se ganska få, lite halvtaskiga bilder från våra mobiler. Vi hittade ett internetcafé för första gången idag och det hade verkligen inte kapacitet att ladda upp några bilder från digitalkameran. Så håll ut och tänk positivt. Ni kommer att få se bra bilder. Så småningom.

Varma kramar från Cape Coast!

En tvåa i Addis Abeba.

När vi skulle checka in på flygplatsen i Zanzibar undrade de om vi redan hade bokat hotell för den långa väntetiden på 13 timmar i Addis Abeba. Jag började fundera på om de menade att vi MÅSTE bo någonstans under transittiden. Typ att vi inte fick sova på flygplatsen. Jag googlade lite på flygplatsen för att få mer klarhet. Av det jag hann läsa tyckte samtliga resenärer som bemödat sig att skriva omdömmen så illa om flyglatsen i Etiopien att de avrådde folk att i överhuvudtaget sätta sin fot där. Precis innan vi gick på flyget ropade personal efter Karl och Emma from Sweden (Iran-flashbacks haha). Våra förstanamn är verkligen ursvenska.
Varsinn hotellvoucher i handen och vi kunde gå på dreamlinern som stod och väntade på oss. Väl framme efter en nedstigning vid Kilimanjaro airport, klev vi av i Addis Abeba. Direkt mötte Etiophian Airways upp oss och guidade oss igenom transiten där vi fick transitvisum. Vi behövde inte ens köra vårt handbagage genom scannern, som kabinpersonalen blev tvungna till. Efter det blev vi ledda till en bil som körde in mot staden. Det märks att staden ligger högre upp, termometern visade på ca 17 grader när vi steg ut. Lite skillnad mot Zanzibar där vattnet var ca 36 grader. En kort stund senare svängde vi in på en mindre gata där inga riktiga gatulysen fanns och sedan ytterliggare en ännu mindre gata där det endast såg ut att finnas halvt färdigbyggda huskroppar. Plötsligt stannar bilen vid en ingång. Där inne dinglar kristallkronor och allt ser tjusigt ut. Vi skrattar när vi åker hissen upp till rummet vi får tilldelat oss, vi skojar om att de lagt allt krut på fasaden och lobbyn, och att vi kommer att få bo i ett råtthål.
När vi öppnar dörren visar det sig att vi fått en tvårumslägenhet. Med kök. Och bar. Och två balkonger! Hemma äger vi ingen tv-apparat, här finns till och med två. Efter att ha synat och testsuttit alla vinklar och vrår gick vi ner och åt middagsbuffé i restaurangen. Innan vi blir upphämtade av flygbolaget imorgon kommer vi ha fått frulle också!  Jodå, livet leker. Bra flygbolag det där Etiophian Airways. Om du har mer än 8 timmars väntan på ditt anknytningsflyg får du allt det här.

Off to Ghana!

Tidigt i morse åkte Elisabeth och Simon hem till Sverige. Tack för de här två fantastiska veckorna! Oj så glada för att ni ville spendera er semester med oss. Själva åker vi mot Ghana, med mellanlandning i Addis Abeba i Etiopien. Spännande!

Nu är det Hannes och Malle. Malle och Hannes.  Och våra ryggsäckar. Nu behövs inte mer.

Zanzibar!

I lördags körde en glad Judah in med sin stora bil på l'Oasis grusplan och hämtade oss för avfärd till flygplatsen Kilimanjaro.  Därifrån flög vi till paradisön Zanzibar. Turkost vatten, kritvit sand och goda drinkar. Vi äter fisk och skaldjur, läser böcker och badar. That's it, liksom! Helt underbart. Tidvattnet här skiljer flera hundra meter mellan ebb och flod. Så på morgonen badas det och sedan läser vi böcker och spelar kort tills vattnet kommer tillbaka på eftermiddagen.  Det går att ta sig ut till vattnet när det är ebb, men då behövs skor på fötterna.  Kalkstenar sticker upp och är vassa och ojämna. I hålrum gömmer sig sjöborrar som ser vackra men supervassa ut. Inte något vi vill känna på precis. På förra stället fanns pool. Det är det första stället som jag någonsin bott på som har haft pool. Skönt att kunna svalka sig när hettan blir intensiv och vattnet är långt ut.  De övriga gästerna var riktigt underhållande. Bland annat superstora ryssen Igor  med sin jättelilla fru som bara pratade bäbisspråk. De åt endast frukt och hummer. Ett belgiskt par där Elisabeth gjorde en fantastisk analys av mannens utseende; en klockren blandning av Ghandi och professor Kalkyl från Tintin. Frun, som var mycket bestämd, rekommenderade oss att åka till Sydafrika och gå på vinprovningar.  "Jag blev SÅ full! Och sedan sjöng jag".

En dag åkte Hannes, Elisabeth, Simon och jag ut med en hemmabyggd segelbåt. Med  oss hade vi endast snorklar. Styrman var tyst och eftertänksam, tur det för kaptenen Muu pratade i ett och hoppade runt på båten utan att kunna sitta still. Eventuellt kan han ha varit en smula pårökt. Segelbåten bestod av ett urgröpt mangoträd med ytterligare två träbitar som flytpontoner. En trimaran som seglade förvånansvärt bra, trots att den endast hade ett segel, vilket var ett råsegel. Det gjorde att den inte kunde slå utan måste jippa i vändningarna. På vägen tillbaka seglade vi på en boj och tappade rodret. Hakuna matata, kapten dök i, hittade delarna och vi kunde segla vidare hem. Ett under att han lyckades hitta den minimala bruna träbiten och särskilt i hans tillstånd.

Nu har vi åkt vidare till en by på nordöstra sidan av zanzibar. Har gör vi samma sak som på förra stället; badar, läser böcker, äter och dricker någon drink.
Hakuna Matata!

Malle fotbild 29 november 2015.

Jag backade långsamt undan och undvek att titta dem direkt i ögonen.

Jodå,  det ordnade sig 

Hannes vid sitt rätta element.

Det är exakt så jobbigt som det ser ut som. 

FotÖlJ

Ett rum på Zanzibar. 

Dagens bekymmer: "Vad ska vi äta till middag?"

Malle fotbild 8:e november 2015.