Dream Africa Care Foundation

Semestern har varit fantastisk, jag (Hannes) kan knappt minnas när jag läst så här många böcker på så kort tid.

Vi tog ett sista dopp i poolen på Coconut Groove Beach Resort och satte oss sedan i en tro-tro mot Accra. Resan gick finfint fram tills det att vår minibuss började låta synnerligen konstigt. Ljudet blev högre och hastigheten lägre. Vi var 21 personer i bussen som långsamt gled in på en marknad vid vägen. Det tog kanske två minuter innan de hadehittat en ny minibuss och flyttat över alla människor och väskor till den. Det är något annat det, än när Öresundstågen eller SJ ordnar ersättningsbussar!
Sista biten till Dream Africa Care Foundation fick vi ta vanlig taxi. Efter lite smygkörning med GPS:en så var vi äntligen på plats och Elin som jobbat här länge kom ut och tog emot oss.

Vi bor alltså numera med 12 andra volontärer. Hemmet består av ett stort hus där de flesta av volontärerna bor, och där köket finns. Malle och jag, bor dock, precis som två andra, i ett separat hus bredvid det stora. Där har vi eget rum med badrum och liten kyl. Just nu finns Sverige, Österrike, Tyskland, Spanien, Holland, Grekland, Ungern och Colombia representerade.

Elbrist är ett stort problem i Ghana. I Accra turas stadsdelarna om vem som ska få den el som finns. Vi har el i 12 timmar, sedan strömavbrott i 24 timmar. På så vis blir det ett rullande schema;  vartannat dygn har vi ström på natten och vartannat dygn på dagen. Det kan nog fungerar ganska bra, under rådande omständigheter, eftersom vi vet när vi kan/måste ladda våra lampor och telefoner.

Varje dag kommer Hannah till huset och lagar frukost åt oss, sedan lunch och innan hon går på eftermiddagen har hon gjort i ordning middag åt oss. Helt fantastisk service. Imorse bevittnade vi när hon gjorde frulle till samtliga i huset på cirka en halvtimme. Och då finns det en frukostmeny som varje person kan välja från, ska vi tillägga!

Här går man upp tidigt och arbetar hela förmiddagen då det är någorlunda svalt då. Efter lunch vilar man, eftersom det är den varmaste tiden på dagen och sätter sedan igång igen på seneftermiddagen och kör på till kvällen.

DACF är med i flera olika projekt här i Accra. De har de två senaste åren varit involverade i ett barnhem. Det kommer inom kort att avslutas och idag fick vi för första gången besöka ett nytt ställe som organisationen förmodligen ska ta del av. Det är ett barnhem med tillhörande skola; förskola upp till högstadiet. För tre veckor sedan kastade någon in brinnande bensin i barnhemmet och under de trettio minuter som det brann, totalförstördes allt. Det var hemskt att besöka byggnaden och titta in i rummen. Tack och lov  blev ingen skadad. Attentatet skedde på dagen och alla barn befann sig då i skolbyggnaden. Vem kastar in brinnande bensin i ett barnhem?!?!?!

DACF deltar också i ett fotbollsprojekt. Och på kvällen åker de ut och har skola på huvudgatan i en väldigt fattig fiskeby utanför Accra.

Ikväll var jag (Malle) ute i fiskebyn. Kära nån vilken upplevelse!  Mitt i ingenstans fanns bord och bänkar uppställda,  barnen satt redan och väntade. Framför dem fanns en whiteboard. De satt i sex grupper med kanske tio barn i varje grupp. På måndagar och tisdagar står det engelska på schemat. Jag hade varit lite fundersam på hur arbetet där skulle gå till och jag visste att vi var färre personer än vanligt som höll i undervisningen ikväll. Alex från Tyskland, som ska vara hos DACF i ett år och som redan har avverkat tre månader, försökte att lugna mig på vägen dit.

Jag hade inte behövt oroa mig. Jag fann mig, bara några ögonblick efter ankomst kändes det som, involverad i att lära ut positiv, komparativ och superlativ. Barnen var en fröjd. De slogs om att få komma upp och fylla i mitt lilla lucktest på whiteboarden. De visade ivrigt upp sina anteckningsblock där de kopierat EXAKT det som jag hade skrivit (till och med min stil) och kunde knappt sitta still när de ville svara på följdfrågorna som jag ställde. Därefter kivades de över stjärnorna jag ritade i deras böcker när de gjort rätt. En del fick större stjärnor och en del mindre, menade de. "Madame, big star, please!"

En del av barnen går i skolan på dagarna, andra inte. Många pratar aldrig engelska hemma, trots att det är det officiella språket. Flera av föräldrarna till barnen arbetar som bärare av det slaget som jag nämnt i ett annat inlägg,  där de säljer saker som de bär på huvudet. Många kvinnor tvingas in i sexförsäljning på grund av fattigdom. Varje familj har stora barnskaror på cirka tio barn och ungdomsgraviditeten är hög.
När DACF besöker fiskarbyn, kommer barnen av fri vilja. De blir inte erbjudna någonting förutom en timmes undervisning som är, helt ärligt, ganska oorganiserad. Men vilka ivriga barn! De ropade "Please madame teach me!"

När det blev dags att avsluta började barnen, som på en given signal, själva att bära bort de bänkar och bord vi just använt. De minsta barnen hjälptes åt att plocka ihop stafflit som whiteboarden stått lutad mot. Det såg ut att finnas en mycket stor risk för grova klämskador eller andra typer av olyckor när barnen pallrade upp möblemanget under ett tak, men där jag stod framstod de snart som vana flyttgubbar. Två barn började så snart möblerna var undanställda, med böjda små kroppar, att sopa platsen med riskvastar. Allt gjordes med glädje. Efteråt var jag helt lycklig. Det HÄR är socialt arbete! Alex och jag tog sällskap till taxin och han konstaterade glatt att jag hade kommit in i arbetet mycket snabbt. "You stole my class from me."

I köpcentret som ligger nära barnhemmet hittade vi massor med veganska produkter! 

Shamposmak...förlåt,  shampodofterna är lite annorlunda här.