Diplomater och ökensand.

På flyget mellan Addis Abeba och Accra var vi de enda som fick en medresenärer bredvid oss. På alla andra 3-säten var folk placerade två och två. På ett säte låg en tung man över samtliga tre säten i sin rad, och sov högljutt. Personen bredvid mig hade kunnat dela rad med den sovande mannen och då hade vi alla suttit jämna tal. Nu blev det inte så. Mannen bredvid mig hette Adam och var från Accra. Han var på väg hem för första gången på 1,5 år. Adam var diplomat i Tokyo. Vi hann prata om både resor, arbetskulturer och mat innan flyget landade. Mest pratade vi politik. Han sade att han aldrig träffat någon av dem, men att hans stora förebilder var Olof Palme och Anna Lindh. Väl framme fick Adam diplomat-treatment med korta väntetider vid inresedisken och väskupphämtning. Han väntade dock på oss och presenterade oss för sin fru som stod utanför för att plocka upp honom. Vi ägnade säkert femton minuter åt att packa om hela bagageutrymmet ungefär tio gånger innan allas väskor samt reservdäcket var på plats. Sedan körde frun ut i Accra med oss i baksätet och sin man bredvid sig. Resan gick till Accras östra del och paret beskrev vad det var vi åkte förbi, nästan i mun på varandra.

Frun var religionslärare på universitetet. I backspegeln hängde en vimpel. "I am a Viking!" stod det längst ner. "Det är ju jag med!" sa Hannes. Det visade sig att studentföreningen som hon tillhörde, hette Vikings. "Ajdå, nu är det två vikingar mot oss två." sa jag till Adam."That's alright, my fraternity is called the Vandals. I am a Vandal. And I will vandalize all the Vikings". Sa Adam. "We will deal with you swiftly!" utropade frun och högg med handen som ett svärd. Och så skrattade vi.

Paret hade förslag på ett ställe vi kunde bo på. GNAT; Ghanas National Association of Teachers. Ett hostel som drevs av lärarförbundet. Innan dess åkte vi dock hem till dem för att fika och lämna av Adams väskor.  Och hälsa på dottern, som kommit hem från universitetet där hon studerade juridik. Vi hamnade på verandan till den stora,  inhägnade diplomatvillan. Adam reflekterade för vem muren med taggtråden var. De utanför eller de innanför...
Efter att ha blivit bjudna på Ghanas egen stolthet Guinness Malta; en söt guiness utan alkohol (Hannes fick dricka upp min också) for vi iväg till GNAT. Utanför förbereddes det för massbröllop och  på kvällen var det värsta danspartyt på gräsplanen utanför, med säkert 200 personer minst! Härliga 90-talshits som jag gillar!

Nästa morgon beslöt vi oss för att åka till Cape Coast, en by som ligger lite väster om Accra. Taxi till busstationen där det konstaterades att det inte gick några bussar dit vi ville idag. Lite oklart varför. Vi åkte vidare till stationen för tros-tros (småbussar). Snabba ryck bussen skulle gå strax. Biljetten kostade 16 Cedic styck ( 35 kr) och vi fick sätena längst bak. I bussen satt redan fyra personer. Vi fick då förklarat för oss att tros-trosen åker när den är full. Biljetten hade såklart inget öppet köp. Vi tänkte att det behövdes typ två personer till så skulle vi åka. När vi väl åkte var vi 16 personer i bilen. Plus väskor av olika slag och storlekar. Det tog cirka 1,5  timme att få ihop till full buss. Själva bussresan tog 2,5 timmar. Men med oss gick det ingen nöd. Från våra platser och med bakdörrarna öppna, kunde vi ta del av den rörelse som utspelade sig på stationen/marknaden. I Sverige, när du ska åka exempelvis tåg, går du och köper en bok på Pocket shop, en macka på Pressbyrån och slutligen kaffet på Espresso house. Här sitter du still och försäljarna kommer till dig. Oftast kvinnor. Som bär det de säljer i korgar på huvudet. Mycket imponerade att titta på!
Under våra 90 minuter kunde vi hur enkelt som helst handlat bland annat SIM-kort, hörlurar, handdukar, fisk,  rengöringsmedel, tandkräm, hårvård, toalettpapper, skärp, tidningar, bibeln, godis och vatten. Och en resegarderob för kostymen. Jag slog till på en gedigen hårborste i trä för mitt trollhår (håret dreadar sig skälv, det VILL HA dreads) för 4 Cedic, det vill säga under 9 spänn. 

Resan gick förvånansvärt bra, trots att vi delade säte med två till. Det gick fort!  Och i vinddraget började till och med min nästipp att skaka(!). Vi var nog endast med om två nära döden-upplevelser. En då en mötande buss gjorde en idiotomkörning på fel sida, i en sväng, i en backe. Och så körde vi visst av backspegeln på ett annat fordon vid ett tillfälle.

Nåväl.
Framme vid Cape Coast är vattnet väldigt närvarande. Vågorna är höga, kraftfulla och respektingivande. Vi har bott i en bungalow, på en höjd med vattnet precis nedanför och nu bor vi inne i byn. Adam berättade om Harmattan för oss.  Det är  när vinden för med sig ökensand från Sahara. Det lägger sig som ett tjockt täcke. Två gånger om året uppstår det. Man kan märka det i ögonen och halsen. Här i Cape Coast är det tydligt märkbart. Över hela himlen ligger en dimma som närmast kan liknas vid novemberdis i Sverige (fast med över 30 grader värme). Solstrålarna syns inte riktigt igenom och allt ser lite grått ut. I går läste vi på internet att årets Harmattan är extrem och att flygbolag har ställt in resor under de kommande två veckorna.
Idag besökte vi marknaden. Ett myller av gångar och överallt kvinnor som säljer fisk, kött, frukt och grönsaker eller  produkter av något slag. Dofter, som fisk som legat för länge i solen blandas med... annan hemsk doft (avloppen är helt öppna och rinner längst med gatorna).

Här finns strömmen bara sporadiskt och vattnet tog slut i går. Det ska bli spännande att se hur Cape Coast hanterar det. Exempelvis köper vårt hotell, just nu, in små påsar med vatten som vi kan tvätta händerna med. Det är positivt, tycker vi, eftersom vår upplevelse än så länge är att det hos hostels och hotell finns en sömnig känsla, men att det inne i byn är mer liv och rörelse.

Nu ska vi strax gå och äta.
Igår åt vi middag med ett par från Schweiz. De är också ute på en halvårs-expedition. Sist var de ute och reste i två år i sträck! Imponerande! Restaurangen vi åt på låg precis vid vattnet och hela stället var byggt i sanden med träplankor. Hela(!!!) stället lutade. Vi satt helt snett och fick hålla i våra drickor så de inte for ut i det det nattsvarta havet.

Ni som läser det vi skriver får jättegärna lämna kommentarer eller medelande här (roligt att ha kommentarer sparade på bloggen hellre än på Facebook).
Internet är verkligen inte en självklarhet och vi tar tacksamt emot all typ av input från omvärlden. Vi kommer heller inte länka till vår blogg från Facebook varje gång vi skriver något här, så glöm inte att titta in här då och då.

En annan sak är bilder.  Än så länge har ni bara fått se ganska få, lite halvtaskiga bilder från våra mobiler. Vi hittade ett internetcafé för första gången idag och det hade verkligen inte kapacitet att ladda upp några bilder från digitalkameran. Så håll ut och tänk positivt. Ni kommer att få se bra bilder. Så småningom.

Varma kramar från Cape Coast!