Att fatta galoppen.

Vattnet i Cape Coast tog alltså slut. Så slut, så att det blev helt outhärdligt. Ingenstans hittade vi svalka i den nästan fyrtio grader varma värmen. Här verkar det inte alltför poppis med fläktar och den vi hade, i vår skolåde-stora box till rum, kunde vi räkna armarna på när den var på full hastighet. Jag tror att elen som användes för att hålla igång det provocerande låga tempot, värmde upp rummet mer än vad fläkten svalkade. En ganska crappy fläkt med andra ord. Och det gick ju inte att duscha. Mina vänner, det gick inte ens att spola på toaletten! Utdrag ur resedagboken som vi skriver i varje kväll: "Ikväll när jag skulle lägga mig hittade jag ett mynt som satt fast på mitt ben. Lager av lager av lager av lager av svett gör sitt."

De är väldigt förtjusta i sin religion här, vilket de gärna förkunnar genom helt fantastisk gospelmusik. Hela tiden. På nattklubbs-ljudnivå. Vi går och lägger oss med den och vi vaknar till den. En morgon vaknade vi strax före halv fem av att fläkten fakefläktade, det var fortfarande kolsvart ute och tryckande varmt. Utanför sjöng en man till förinspelad musik, med en helt otrolig inlevelse i en sång som lät fruktansvärt sorglig. Han sjöng och sjöng och sjöng, ja låten tog aldrig slut. Ljudet var öronbedövande. Det gick inte att tänka en endaste tanke på grund av ljudnivån. Då och då blixtrade blå blixtrar och det var oklart vad de var för något. "Vilken undergångskänsla det här är!" sa Hannes. Och så låg vi där och lyssnade. Efter ca en timme upptäckte Hannes att blixtrar var vår lampa, en lågenergilampa, som höll på att gå ur tiden. 

Strax därefter gick jag för att gå på toaletten och blev där bekant med vakten. Han berättade att han hade det svårt då han blivit ensamstående med en liten grabb efter att mamman hade gått bort. Sonen satt bredvid och var alldeles för liten att lämnas ensam, så han fick följa med till pappans nattarbete. Det slutade med att jag betalade för pojkens skjuts till skolan den dagen. Och klockan var inte ens sex på morgonen.

Det fanns helt enkelt inget annat alternativ; vi måste åka någonstans innan volontärarbetet satte igång. När vi slog upp guidebooken landade våra ögon på ett ställe: Coconut Grove Beach Resort! Så fick det bli! Vi både mailade och ringde dem för att vara helt säkra på att vi skulle få ett rum. Vår första fråga var såklart "Finns det vatten i kranarna?".

Dagen innan avfärd till kokoslunden gjorde vi så lite som möjligt. All typ av rörelse orsakade vätskeförlust så stor att det var svårt att avgöra om hålla upp flaskan vid imundigandet av vattnet orsakade mer skada, än nytta.

På förmiddagen besökte vi Cape Coast Castle. Längs guldkusten byggde européerna 60 stycken fort, Cape Coast Castle är ett av de största och bäst bevarade. Forten var baser för handel och endast befästa ut mot havet. Det var alltså andra européer man var rädd för. Svenskar grundade handelsstationen 1653 och då hette den Karlsborg, efter Karl X. De följande åren var turbulenta. Danskarna erövrade handelsstationen men förlorade den snart till holländarna som i sin tur fick ge upp den när britterna intog den 1664.
Forten på guldkusten var en del i den så kallade triangelhandeln. Vapen, glaspärlor, sprit och andra prylar skeppades från Europa till Afrika. Här på guldkusten lastades kakao, kryddor, elfenben och framförallt slavar ombord. Efter det seglade båtarna till den nya världen; Syd-, Mellan- och Nordamerika. Men där lastades bara slavarna av och bomull på, innan skeppen seglade tillbaka till Europa.

Vi gick en guidad tur på fortet och museet. Fruktansvärda saker har utspelats sig här. Slavarna hölls i veckor och månader i fängelsehålor utan ljus i väntan på skeppen. Flera hundra i varje rum utan avlopp eller ventilation. För att hålla reda på vem som köpt människorna så brännmärktes alla. En järnstämpel fick ligga i elden tills den var vit av värme innan den trycktes mot huden. På stämpeln stod ägarens eller bolagets initialer.

En stor andel dog redan i fortet och en ännu större andel dog under överfarten till Amerika, som kunde ta tre månader. Sjukdomar och självmord. Värst var det, som alltid, för kvinnorna. Om någon kvinna "råkat" bli gravid så kastades hon helt enkelt över bord. Ingen vill betala för henne som gravid (obrukbar till arbete) och inte heller för en slav med barn. Slaveriet är på alla vis en avskyvärd plats och tid i historien. Men slavar och slavhandeln har inte försvunnit, det förekommer fortfarande i delar av världen.
Vi vilade efter lunch, den guidade turen var verkligen en stark och tung upplevelse.

På eftermiddagen gick vi till internetcaféet Ocean view som, trots namnet OCH läget, inte har havsutsikt. Efter lite googlande fick jag nys om en restaurang vid namn Coast 2 Coast som skulle ligga i närheten av där vi bodde. Jag frågade killen som jobbade på internetcaféet om han visste var det låg. Oj så glad han blev när han fick se lappen där jag hade skrivit ner namnet.
"Ja!  Den känner jag till! En låt med Westlife!!" Jag försökte fråga igen om han kände igen den här restaurangen. Han gick då med lappen till sin chef. Jag hörde inte vad de sa, men jag kunde se på läpparna att det första chefen glatt utropade var "Westlife " Halva internetcaféet blev sedan involverade i våra middagsplaner och självklart hittade de det åt oss. Alla här är fantastiskt hjälpsamma.

Hur som helst, dagen efter bar det av till Elmina och Coconut Groove Beach Resort. Stora rum med rinnande vatten,  air condition, pool och god mat! Ett paradis efter att ha varit i stort sett instängda i en smutsig by utan vatten. Stället var helt gigantiskt! Vi bodde i delen som till och med hette The Village! Fattar ni - en by inne i hotellområdet!!! Det fanns  också andra, helt otippade saker, som ett stall! Ponnyerna gick och betade på den 

intilliggande golfbana, ett vansinnigt ekologiskt alternativ till konventionell gräsklippning. Förutom det hittade vi tennisbana, basketplan och naturligtvis även en krokodildamm. All set, liksom.

Första dagen blev vi bekanta med en amerikansk familj. Dottern var i vår ålder och kan närmast liknas vid en tecknad figur alternativt en karikatyr av en helylle-scout. Hela hon var fantastiskt underhållande. Hon berättade en riktig rövarhistoria där vid poolkanten, om livet i Alaska. Hennes farbror hade en gång blivit överfallen av en björn och fått sin skalle krossad och ena ögat hade trillat ut. Just i stunden kunde han inte avfyra sitt vapen då han inte visste vilket håll det var riktat åt. "He then pulled out his secondary gun...". Såklart. Han sköt  björnen så att den inte dog men blev skrämd, släpade sig sedan tre kilometer till sin bil och togs därefter till sjukhus.  Efter det blev han sittande borgmästare i sex år!
En annan anekdot, rörande mängden killar och utbudet av dem som fanns att dejta under Mandys skolår, var det mycket beskrivande talesättet "The odds are good,  but the goods are odd."

Så blev det till slut dags för payback time. I sex år har jag väntat på att få ge tillbaka Hannes den skräck jag upplevde när han utsatte mig (ja, faktiskt!) för forsränning i Nepal. Då jag trodde att jag skulle dö, på riktigt. Det hela underlättades ju inte av att jag, i ett ögonblick av ren och skär dumhet fick för mig att fråga guiden hur djupt det var precis där vi var just då. "Det är så djupt så att när bussarna glider av vägarna, i regnet under monsunperioden, så försvinner de helt och hållet, man hittar inte bussarna eller människorna. Någonsin." Och så pekade han på serpentinvägen som löpte från bergen och som bokstavligt talat hängde ut över oss.
Nu tycker kanske inte jag att rida på små ponnyer kan likställas med det jag precis beskrev. Men! En får ta det som bjuds.

Tidigt en morgon besökte vi stallet, ute  vid 9:e hålet väntade våra pållar. Min hette Biscuit och Hannes hette Lucky. När jag frågade tränaren om inte han också skulle rida, undrade han om jag kunde kontrollera Biscuit. Jag hade precis träffat min häst och hade såklart ingen aning om vad den var för någon typ. Men strax befann sig tränaren uppe på en egen ponny, och med den ingick ett föl på några månader (ålder oklart). Tränaren höll i Lucky med ett rep. Fölet rännde runt oss som ett livligt småbarn och när vi kommit en bit gjorde den en tjurrusning åt helt fel håll. Efter det hördes ett hysteriskt skrik från något som lät utomjordiskt. Helt plötsligt befann sig fölet snett framför oss, rullandes och tumlandes i dammet. Den hade snubblat. Tränaren sade i mungipan till Hannes "The little one is a little stupid." På andra sidan uppenbarade sig det konstiga ljudet i form av en liten, men helt (!!) hysterisk åsna. Än idag vet vi inte varifrån åsnan kom. Men jag skrattade så jag grät, där jag satt på Biscuit, och såg tränaren försöka mota bort den galna och skikande åsnan, ha uppsikt på det spattiga fölet, få kontroll på sin egen häst (fölets mamma) och lugna Hannes. Allt skedde mitt på golfbanan alldeles bredvid dammen fylld med krokodiler.

Åsnan fick följa med. Vi gick ner till stranden och gick längs med havet i sanden och i vattenbrynet. Som taget ur en film. Typ. Mandy sade efteråt att vi hade gjort en riktig entré. När de andra gästerna satt och åt frulle skrittade vårt sällskap förbi; tre vanliga pållar som gick på raka led, en fölunge som sprang fram och tillbaka, i cirklar och som titt som tätt sparkade bakut. Och en åsna, som förvisso hade lugnat sig.
Det gick dock hur bra som helst och Hannes var efteråt mycket stolt och glad över sin prestation. Och det var verkligen magiskt vackert. Dessutom fick jag uppleva att galoppera längs med vattnet i afrikanskt klimat, vilket var en prestation på flera sätt med tanke på att Biscuit visade sig vara lite lat. Win-win!